I walk to the borders on my own



Down by the river by the boats
Where everybody goes to be alone
Where you wont see any rising sun
Down to the river we will run

When by the water we drink to the dregs
Look at the stones on the river bed
I can tell from your eyes
You've never been by the Riverside

Down by the water the riverbed
Somebody calls you somebody says
swim with the current and float away
Down by the river everyday

Oh my God I see how everything is torn in the river deep
And I don't know why I go the way
Down by the Riverside

Agnes Obel - Riverside


Jag är fri. Jag kan göra vad jag vill.
Och det hoppas jag att jag gör också. Att jag ler, skrattar och njuter av det jag har.
Det är ju trots allt jag som väljer.
Jag har har möjligheten att göra det bästa av allt.
Jag kan göra det bästa av allt jag har.
För jag är precis lika fin som alla andra. 

Några steg senare är jag borta med vinden.

Det är det här jag ägnar min kväll åt och hjälp vad roligt jag tycker det är! Beatles + Ukulele kan inte bli så mycket bättre! Jag borde egentligen plugga men jag vill inte alls det!
Idag har jag fotograferat ögonbotten. Kan inte låta bli att tycka att just ögonbotten låter fruktansvärt djupt, fotograferat en del av mitt inre, det som inte syns på ytan. Mina tankar svävar ut och tanken slår mig hur underbart det vore om det just var så att man kunde fotografera allt det vackra jag sparat, som jag sett med mina ögon, men som jag lyckats fotografera. Åh, hisnande tanke!

Vem blir inte ful i 60 Watts ljus?


Jag väntar på ett mirakel. På att drömmar ska komma som brev på posten.
Jag väntar på att dem ska slå in.
Att försöka tänka positivt är svårt.
Att försöka höra bruset är svårare.
Jag önskar mig så mycket.
Men brevlådan är tom.
Och hur ska man se det på något annat vis än så?

Allt är bara en grå dimma av snö-blandat-regn och när allt blir svart syns inte ens stjärnorna

Genom regnet till biblioteket. Människor som har ställts utanför samhällets famn värmer sig inom de kommunala väggarna. Jag sätter mig bland pensionärerna och plockar upp ett magasin. Bilderna visar perfektion och Jennifer Aniston förklarar sina livssorger på sidan trettiotvå. Det är okej att vara snygg och olycklig. Det är mänskligt. Det är lustigt det där att tidningarna vill bevisa att alla dessa perfekta människor är precis som du och jag samtidigt som alla skavanker retuscheras bort. Jag förstår inte. Patetiskt. Frustration. Jag går ned för trappan till Bibliotekets huvudentré och lånar min bok utan mänsklig kontakt i en disk av en dator som hälsar mig varmt välkommen tillbaka. Tack, det värmer. Jag promenerar hem igen.

Att se sig själv utifrån.

Du nynnar en sällsam melodi samtidigt som du plockar med disken som skramlar likt ett klockspel. Du låter så nöjd och harmoniskt. Nu kommer ett starkt ord.
Lycklig.
Jag får känslan av att du är just det. Att mitt sällskap kan göra dig lycklig kan få mig att flyga i det tidlösa. Allt som oftast vinner dock gravitationen och jag störtar utan fallskärm rakt ner i hallens kalla stengolv.
Jag läser böcker med förvirrande dikter, sådana som inte förstås exakt men som förklarar allt det som är. Ord blir konst, konst blir sanningen.
Det som visas är ett ungt par i svarta rockar som omfamnar varandra. Och kanske har du rätt. Livslång ömhet är svaret. Nej.
I hans hand finns en bukett ljusa nejlikor. Det är vad du ser. Jag ser ett frågetecken.

I want a boy to hold my hand and kiss my neck

Det snöade stora snöflingor förut och det är nog bland det vackraste jag vet.
Under tiden skrev jag det här:


Hon hade en tatuering av hjärtfrekvens på sin vänstra handled. Det märkliga med den var att linjerna slätades ut i takt med att hennes hud åldrades och blev slappare. Som ung brukade jag följa de svarta linjerna med pekfingret och tänka att det var min närvaro som fick hennes hjärta att slå så. Även fast jag visste att den inte hade något med hennes hjärta att göra, var jag rädd att om jag gjord så nu, skulle hennes hud följa med och släta ut linjerna helt. Det var min största rädsla. Raka sträck, framförallt hennes.



Ville bara skriva det, med ord, så att ni förstår. Isn´t it amazing?

Jag älskar ord.
Jasg älskar ord för att de betyder saker, att för vissa betyder de mer än andra.
Jag älskar ord för att man kan göra så mycket av dem, man kan bli förstådd, visa känslor, skriva vackra meningar och göra förträffliga ordvitsar.

Jag älskar ord för att de är så oändligt mycket mer än vad de ser ut att vara.

Like feathers, curly hair and dandelions to blow.

Himlen ser ut som rosa marshmallows.
Teet smakade godare än vanligt, rabarber vanilj.
Det känns lite som en saga, och Ryan Adams står för soundtrack.
Det är bra.
Men jag är rädd, för jag vet att det inte varar.
Och det är så det inte ska vara.
För det är bra, nu.
Jag ska inte vara rädd.



Jag flyger iväg som pappersflygplan i vinden. Det är så det känns.

Jag är i en stor labyrint, det är höga buskar vart jag än vänder mig. Jag är vilse. Rivs av barren, slåss med grenar. Jag letar efter mig själv, but I´m nowhere to be found.
Nu hoppas jag bara att det blir bra.

jag delar med mig av en bild jag tog, a few weeks ago, bara för att lätta upp stämningen litegrann.


Jag flyger iväg som pappersflygplan i vinden.The picture didn´t work, did it? Are we still feeling down? Yes, we are.
But it will be better right? Yes, yes it will, if you let it.

Ni tittar på mig, jag ser upp mot er, skickar iväg mina önskningar med maskrosfrön




Jag blundar men ser fortfarande stjärnhimmlen. Den sitter som klistrad under mina ögonlock,

Som ett täcke över min lilla del av världen.
Hur kan något så stort och långt bort som en stjärna, se så liten och nära ut?


stjärnstoft

November, ett specifikt år, som bara är en del av oändligheten.

Min mamma säger att hon vill ha sitt namn skrivet i sten. ett bevis på att hon funnits här.
Man vill att folk ska minnas. Men vad ska de minnas? För hur många visar du dig? De flesta minns rollen. Den där personen du eftersträvade att vara. Den som du trodde var en så mycket bättre, en variant av dig eller den du vågade vara. För du vågade inte vara du. Så mycket skådespel. Så mycket osäkerhet.
Rädslan när man ger av sig själv att ögonen mitt emot ska ändras, att de ska se något de inte vill se. Det är lättare att inte ge. Men kommer någon då att minnas?
Att älska en person så mycket men inte ge allt för man är rädd. Vad händer om den person som lyfter dig ovan ytan en dag hittar någon annan? Någon som inte är lika svår, lika frånvarande, lika rädd. Bäst att inte visa någonting alls. Vad händer den dag då du står ensam kvar? Spelar de då någon roll om ditt namn skrivs i sten?

Skogspromenader.

Jag har tänkt hur det är mycket lättare att prata när man strövar runt ute i det fria. Allt är mindre instängt och orden liksom ekar inte i vägarna som de annars gör. Det är som att orden mer kan flyga mellan oss och landa på rätt sätt. Som om orden inte tillhör en plats, för platser har minnen. Minnen formar vår verklighet. Det finns också en värld runt om som gör att allt inte blir så hårt, så exakt. För inget är exakt. Man får ”high fives” i ansiktet då och då. Men det går att skratta bort när man är två. Sånt här tänker jag på när jag ligger på min nybäddade säng och tittar upp i taket med toner som fyller varenda kvadratmillimeter. Tror att jag befinner mig i en film. Det är svårt i den filmen också, men man vet på något vis att alla filmer har ett lyckligt slut eller i alla fall inte en meningslös resa dit. Till slutet alltså.

 


Ett anteckningsblock en penna.

"Ska vi bygga en värld tillsammans?" Frågade han och flätade sina piano-fingrar runt mina. Halsduken som mormor stickat åt mig förra julen höll på att strypa mig när jag vinglande till, en följd av hans påverkan på mitt balanssinne. 
"Är det det man gör, bygger en värld?" Fick jag fram när jag åter stod stadigt.
Han gav inget svar. Bara tittade på mig under lugg och log det där leendet man inte förstod, även om man spenderade 6 år, 2 månader och 24 dagar på att analysera det.
Jag sparkade på löven på marken. Inte för att jag var rastlös, arg eller sprudlande glad, utan för att jag tyckte att den grå färgen på gatan, de röda löven och mina slitna bruna skor var en så vacker blandning tillsammans. Sådant man tog fotografier av, om man ägde en analog kamera.
"Vad ska vi bygga vår värld av?"
Jag fuktade mina frusna läppar med tungan medan jag väntade på hans svar. Han drog sin lediga hand genom håret och kisade med ögonen, så som han alltid gjorde när han tänkte på något särskilt. Som om en punkt långt bort i fjärran hade alla svar och som bara han såg, när han tittade riktigt noga. Det var när han sett så på mig som jag förstått att vi delade samma känslor.
"Av flätade händer, urtvättade lakan, gitarrsträngar, fallna löv och böcker"

Whatever people say I am, that´s what I´m not.

Jag tycker att man borde kunna stänga av hörseln, på samma sätt som man sluter ögonen.




Dansa dansa och var glad

Jag svävar i en värld där x och y:n inte får plats, samtidigt som jag kämpar och kämpar mig genom tusentals tal i försök att förstå meningen med allt. Att man kan vara så skoltrött, men ändå fortsätta försöka. Jag hoppas det går bättre imorgon, det är lättare om man är två om det.
Annars gillar jag blyga sårbara pojkar som koncentrerat försöker dansa i takt till musiken.
Och att allt är ganska fint, ändå.

Det jag egentligen vill förmedla var denna spotify-lista; Dansa dansa och var glad
Låtar man blir glad av, helt enkelt.

Hoppas ni har en trevlig lördag.

It's more than just words, it's just tears and rain.

När jag var liten tittade jag alltid på fönsterrutorna när det regnade. Precis som jag gör nu.
"Det ser ut som tårar" tänkte jag då. Precis så tänker jag nu.
Regndroppar som rinner längs ett fönsterglas är sådant jag kan fastna med blicken på.
Sådant jag kan sitta och tänka på.
Hur det rinner längs alla fönster då det regnar.
Att någon annan tittar på sitt fönster och kanske tänker likdant som jag.
Eller att någon lyssnar på musik, håller en varm hand eller får sin första kyss medan världen gråter mot fönstret framför dem.
Det är så vackert. Regndroppar.

Precis på samma sätt som jag satt och tittade på fönsterrutan medan det regnade som liten, satt jag alltid på den fläck på trägolvet i vardagsrummet som solens strålar värmde. Där satt jag och njöt, tänkte att jag var i en saga, någon alldeles speciell och att solen lyste bara på mig. Eller så studerade jag dammkornen som sakta dansade i luften. Kanske svepte jag med handen, för att få dem att dansa snabbare.
Och då solen flyttade på sig, flyttade jag efter.

I wish I had two paths I could follow

Är det inte ganska fantastiskt att det finns flera miljarder människor på vår jord, och säkert lika många böcker?
Att det finns så många låtar, och att nästa alla är unika.

Vem vet att flyga utan specifikt mål kanske är just det som kallas livet?


❖Jag ser fåglar flyga i ett virrvarr över himlen. Är målet oklart? Är de som jag? Längtar bort, men inte riktigt räknat ut kursen dit.

(klicka för källa)
Jag har en svenskauppsats att skriva. Men vem vill skriva sådant? Inte jag i alla fall. Men jag ska göra mitt bästa så får vi se om jag får spendera morgondagens eftermiddag på ett fik eller om jag är fast bakom denna skärm. Vi får se hur det blir helt enkelt. Hoppas ni alla där ute har haft en underbar dag och tack för fina kommentarer, de värmer!

Inget är logiskt, Inget är romantiskt

Jag läser dina ord som jag läser mina egna.
Och jag vill vara uppe bland molnen, inte nere bland löven.
Jag vill ha en munspelspojke vid min sida och ett leende på läpparna.
Jag vill läsa tusen fina böcker och svara på alla dina frågor.
Men ändå trivs jag ganska bra där jag är, idag.
och jag trivs med den jag är idag.
För det man inte är kan man bli och det man inte är bra på kan lära sig.

Jag vill veta lite mer om er.

Nu närmar sig hösten, eller ja den är väl egentligen redan här och visamigstorahavet har funnits en tid nu. Så nu är jag lite nyfiken på er som kikar in här. Det känns lite konstig att skiva ut sina känslor och sen bara ha en siffra på hur många som varit här. Så nu vill jag veta vilka ni är och om ni har några recept eller någon peppig musik ni vill dela med er av, så man kan ta sig igenom hösten?
För jag tror att ni där ute liknar mig.
Så här vill jag att alla morgnar ska smaka, Cheerios med mjölk, ett knäcke med peanut butter och ett med kalkon och så klart te som alltid. och så när man går ut ska allting vara vackert och solen alltid skina. Då kommer hösten bli fin. Du och jag har ju bestämt oss för vad vi ska göra. Vi ska dricka te, lyssna sönder på vår mesiga country musik, se hela Veronica Mars serien och kanske om vi orkar lära oss allt om atomer, fysik och matematik. Men bara kanske!

RSS 2.0