Mörka tankar och en hög med Dylan. Hej söndag.


Det bästa i mitt liv just nu är ungefär att det finns auto-reverse på min bandspelare så man inte ens behöver gå upp för att vända, det bara fortsätter i all evighet <3

Att flytta en snöflinga från den plats som den slagit sig ner på.

Jag drar på mig mina tjocka yllesockor som inte farmor alls har stickat utan säkerligen någon som inte fått betalt många, många mil bort från där jag nu strövar omkring.
En ung man går på en av stadens gator. Han kommer från en helt annan värld där tryggheten inte är en självklarhet. Han tittar upp i skyn på träden som lyser vita, ser världen under ett vitt täckte, något han aldrig sett förut. Hans ögon sprudlar. Lyriska.
Hon är ensam nu, försöker skotta bort snön från uppfarten. Ett mödosamt slit och hennes ben skakar och händerna håller ett krampaktigt grepp om snöskyffeln. Det är så Sverige ser ut. Även om man passerat nittio år skottar man ensam bort snön på uppfarten. Man klarar sig själv. Jag vill säga att jag kan hjälpa men jag vågar inte, tänkt om jag skrämmer henne.
Det är det här jag ser där jag går i min ensamhet. Älskar att gå tyst och bara studera, se allt utifrån, vara en åskådare.

måndag.

Lite så här kändes det på mitt körprov i dag men, men, det är skönt att det är över. Annars har vi pluggat på ett fik som vi nu är stammisar på och så spelade first aid kit världens bästa musik i p3 alldeles nyss.

Länge sedan jag tyckte något var så fint.


Idag är världshistoriens jobbigaste kurs slut och min svensklärare tycker jag har talang för det här med att skriva. Det har ingen sagt förut, himlens fint att hon sa så. Jag lyssnar på min bästa LP och äter chokladmousse. Jag har dagen till ära på mig min bästa tröja också, bästa färgen och så är den så där lagom kort. Annars är läget ganska intetsägande och jag har aldrig känt mig så ensam.
Puss och hoppas ni har det fint!

You say "Yes", I say "No". You say "Stop" and I say "Go, go, go".

Nu har det gått några dagar på det nya året. Jag tycker årskrönikor är obehagliga, kanske just för att de förtydligar att nu tar det slut, nu är året slut. Jag har svårt för abrupta slut. Oåterkalligt, usch. Så jag tänkte strunta i att skriva det här men eftersom visamigstorahavet till största delen finns för att vi ska minnas så har jag nu ändå bestämt mig för att summera det gångna trehundrasextiofem dagarna. Mitt år har varit speciellt, våren var overkligt underbar med fester med franskt tema, picknick i parker, våren var fri och hösten komplicerad. Sommaren som en dans med lediga dagar just precis som jag vill spendera dem och vintern den kom ju faktiskt inte alls, så den kan jag inte direkt uttala mig om. Det blev istället en oändlig höst. Jag börjar på något vis räkna det här året från april och sedan slutar jag räkna någon gång när det blev grått så här kommer lite bilder från tiden där emellan.

  • Jag på promenad i DC med Paco <3
  • Yas <3
  • En vacker bild som Erika tagit från franskafesten i våras.
  • Erika med Greta i famnen, en inte allt för vanlig måndagskväll på Carolinas innergård!
  • Ruben och Astrid försöker räkna ut hur vi ska undvika grunden som finns på vägen (åh, vad jag önskar att det fanns en sådan karta för allt så man kunde undvika att krocka med alla osynliga stenar)
  • I väntan på Håkans konsert i Göteborg <3
  • Halloween! "Who you gonna call?" "Ghostbusters!"
  • På promenad <3

När jag skriver det här lyssnar jag på Jokob Hellman och stora havet. Den platta som gett namn till denna plats. Känns fint.


Lucia.

Idag gick jag upp extra tidigt för att ägna hela förmiddagen åt att lussa! Jag tog bara analoga bilder så fram emot påsk kan ni nog förvänta er att se dem. Vi fick sluta tidigare och slapp dissekera kräftor och jag kan inte vara lyckligare!!
Så nu sitter jag vid min uråldriga dator och skriver en novell som ska vara klar i morgon, lyssnar på musikhjälpen och doppar lussebullen i tet <3 Mycket bättre sysselsätting än att utforska kräftornas inre tycker jag, stackarna.

and nobody has to cry to make it seem real, nobody has to hide the way that they feel, if you stay right here tomorrow you will be fine


Då och nu.

För en tid sedan dansade jag i Slottsskogen och stötte helt plötsligt på ett gäng rådjur <3
Just nu, i denna minut försöker jag övertala mig själv att plugga lite kemi. får se hur det blir med det.
puss!

Everybody gonna dance around tonight

* Ser på romantiska filmer, de flesta för cirka tionde gången.
* Pluggar
* Sorterar bilder, svårare än det låter.
* Gör nya spellistor på spotify, that´s a good sign: Spritt, spratt, pop glatt
* Äter julgodis (och vanligt, vilket jag inte gjort på längelänge)
* Promenerar
* Pussar på katter
* Beundrar mina vackert inslagna julklappar, som ligger i väntan under den lilla lilla plast granen
* Väntar på snön
* Glömde körpapprena i skolan, tusan juleljus också!
* Ikväll ska jag åka tåg och se One Day.

How has your day been? Oh, you know, one of those days. Wait, that´s right, you don´t.

Sjunger Lucia-sånger, hoppar runt till Belle & Sebastian, mamma spelar och sjunger 'utan dina andetag' i vardagsrummet, äter russin, råkade framkalla en mängd bilder, så de trillar ner i brevlådan någon gång nästa vecka, det är en månad till julafton, det lurar prov bakom varje hörn, det regnar, förra året vid den här tiden var det snö.



När timmarna blev långa som längtan- Allis med is

Allis med is är döpt efter en grävmaskin. Hennes pappa jobbade med sådana tills pengarna tog slut. Då gick Allis föräldrar till sjöss för att tjäna ihop nya. Allis får nu istället bo med mormor och morfar, en mormor som lagar festmat åt professorn och grevinnan och som har ett sjunde sinne, en morfar som har en kortvågsradio där man kan lyssna på världen. Allis bästa kompis har precis dött. Hon fanns inte längre. Förutom i Allis. Amataram, Allis och Ann. Hon vill aldrig mer ha en ny vän. Första dagen i nya skolan hamnar hon bredvid Sigge. Sigge är inte som alla andra. Han pratar med sin mamma i himlen och tar hand om en fågel med skadad vinge. En fågel som har hans mammas själ. Sigge och Allis finner vänskapen i det gemensamma utanförkapet. Allis tänker mycket, undrar varför saker är som de är och varför saker gör så ont.
När jag var liten såg jag den här serien om och om igen. Jag var fullkomligt förälskad i allt med den. Idag såg jag en viss del av den igen och jag kan fortfarande tycka att det är bland det bästa jag sett. Nu ser jag så klart på den på ett annat vis än jag gjort förut. Jag tycker fotot är fantastiskt, sådant tänkte man inte på när man var tio precis. Jag tänkte alltid att det var förutbestämt att hon skulle stava Allis med "is" för det finns mycket is i henne. Is som smälter.
Jag tycker alla kan ägna några timmar av sitt liv åt "Allis med is".
Puss och hoppas ni har haft en bra söndag!

egentligen helt vanligt

A winter's day
In a deep and dark December
I am alone,
Gazing from my window to the streets below
On a freshly fallen silent shroud of snow.
I am a rock,
I am an island.

I've built walls,
A fortress deep and mighty,
That none may penetrate.
I have no need of friendship, friendship causes pain.
It's laughter and it's loving I disdain.
I am a rock,
I am an island.
[ Lyrics from: http://www.lyricsmode.com/lyrics/s/simon_and_garfunkel/i_am_a_rock.html ]
Don't talk of love,
But I've heard the words before
It's sleeping in my memory.
I won't disturb the slumber of feelings that have died.
If I never loved I never would have cried.
I am a rock,
I am an island.

I have my books
And my poetry to protect me
I am shielded in my armor,
Hiding in my room, safe within my womb.
I touch no one and no one touches me.
I am a rock,
I am an island.

And a rock feels no pain;
And an island never cries
.

Min vägg är fylld med nya bilder av de finaste minnena från april till oktober. Jag tvingas att läsa Decamerone, trots tvånget finner jag den poetiskt fin. Men självklart hemsk också. För en vecka sedan var jag och hämtade morfars alla gamla Simon and Garfunkel, ägnar dagarna åt att lyssna på I am a rock om och om igen. Jag har också på mig min bästa blus och en i min mening alldeles fantastisk tröja som skriker 1997. Året då alla var som snyggast.

Ob-la-di, ob-la-da, life goes on... Lala how the life goes on.






Stjärnklar natt, frost som diamanter, skrattande gubbar, dansande och lekande. Halloween maskerad. Det var himmlans fint faktiskt.



I've always been chasing rainbows, Staring out of classroom windows



Tittar ni på översta knappen på koftan on the photo above, så måste jag skryta lite. Igår sydde jag nämligen dit den knappen, alldeles helt själv och gjorde även ett knapphål. Och ingen katastrof skedde. Otroligt.
Annars läser jag Leo Tolstoj, tänker på Johnny Depp i den skumma men ändå på något vis fina Crybaby och förbereder så smått för Halloweenmaskeraden i kväll. Jag har bakat en spindelnäts-cheesecake, (fast jag kan ju tyvärr inte ta åt mig äran för dekorationen.)
Och inte behöver jag väl påminna någon om att det är höstlov?

Skogspromenader, våfflor, havet, filmtittande och allt annat som tillkommer





Min pappa tycker om jazz.

Det har alltid hörts mjuka jazztoner på kvällarna från nedervåningen i mitt hus. Han har över 400 LP skivor med de mest udda titlar. Alla hyllor är fyllda och staplar har börjat växa på golven. Han tycker att mer än tre instrument förstör. Det blir bara en gröt då. Ibland vill han lära mig om musik, vi brukar då lyssna till hans favoriter och han säger saker som "det här tycker du nog om" eller "vänta du bara, när du blir äldre kommer du förstå". Igår var en sådan kväll.
Du
Det är så här det oftast låter. Bara så ni ska få känslan liksom.

And I can feel the sweet illusion, coming Sweet confusion, honey Sweet illusion coming down

Utan att du vet har du fått mig att fundera mer än vanligt.

Du har visat mig musiker som jag kanske aldrig annars hade upptäckt.

Det är jag tacksam för.

Du vet nog inte vem jag är.

Jag vet vem du på ytan är och vad du tycker om.

Jag vet ingenting om dig egentligen.

Det känns skönt.

Förut var det frustrerande.

Du har fått mig att bli nervös i situationer jag aldrig trodde jag skulle vara nervös inför.

För mig är du en illusion.

Jag har gjort dig så mycket vackrare än vad jag nu tror att du är, så där som jag tror många gör.

Vilsna tonårshjärtan.

Är du som jag?

Det funderar jag fortfarande på och du är fortfarande intressant, men inte alls på samma vis.

Jag vet att sådant här som snurrat runt mitt huvud går över.

Nu har det gjort det.


Kan vi drömma bort denna natten?

"Jag lyssnar på Belle & Sebastian och Håkan Hellström medan jag pluggar matte inne i mitt rum.
Jag har ont i nacken, för jag ligger på sängen med böckerna på kudden. Det känns alldeles för tragiskt att sitta vid skrivbordet och plugga matte. Så definitivt, på något sätt."

Utdrag ur "Kapitulera omedelbart eller dö" av Sanne Näsling.

Hög igenkänningsfaktor. Förutom att jag läser kemi och just nu bara lyssnar på Håkan Hellström, är det förtjusande precis.
Egentligen känner jag mer för att göra en plugg-spellista på spotify. Det är så ansträngande att göra saker som man vet att man måste göra. Don´t you think?

Och allt jag egentligen vill är att ha lite kärlek i höstmörkret. Och jag är rädd för att aldrig få uppleva det. Så himla rädd.

Wrapped up in books

Jag har suttit i min säng många timmar den här helgen. De fåtal gånger jag rest mig upp har det varit för att byta cd. Jag har suttit och stirrat på min Fysikbok, försökt förstå vad tusan orden ska betyda. Det har inte hjälpt. Så ibland har jag gett upp, som nu, och istället läst i de böckerna jag fick av tidningen i onsdags.
De är en blandning av hemskt ofina ord, tonårsflickor i ytlig förvirring och draman som är upp över öronen för lika varandra. Så, jag undrar om inte jag och fysikboken kommer bättre överäns.
Men, den verkliga anledningen till varför jag skriver är för att säga att jag har stängt igen alla böcker. För dem ger mig inget, förutom sänkt självkänsla, dem fick mig att missa solen som faktiskt lyste i morse och jag är helt säker på att jag kommer leva ett helt utomordentligt liv utan böckernas inverkan. Framförallt utan deras inverkan.
Och det är när man känner sig såhär, som man går ut och går.
Vilket jag ska göra nu.
Under en väldigt grå himmel.
Varför går man inte estet och arbetar på ett mysigt café?




We were born to late, into a world that doesn´t care

Vi dansade
tryckte en hand, tryckte fler händer
tittade upp mot stjärnorna i det oktober-blöta gräset
Pratade om tyngder i hjärtat
Och allt hade kunnat vara så fint

Men, vi är nog lite mer en öl och alfapet.

RSS 2.0