Det känns som att tiden jagar mig. Som att den snart kommer ifatt och kör över mig som en ångvält.

Fullkomligt missanpassad och felplacerad.
Det här är fel. Fel plats på absolut fel tidpunkt. Vara duktig och planerande. Nej, tack.
Olycka. Nej olycklig. De där o:en ska inte vara där. Bort, bort, bort. och jag vill bort med dem. Det är så det känns trots att det egentligen borde kännas tvärtom.
Tårar som tränger, som bara vill ut. Stirra ned på fötternas trygghet. Det här är fel. De här fyra orden maler i mitt huvud. Jag har valt fel. Och nu är det försent att ändra sig.

1967.

På secondhand fanns 1967 års kalender sparad, oifylld. Det här året satt flickor precis som jag och drömde sig bort. Precis som flickor idag läser ovärda tidningar med sjuka ideal. Jag är på något vis kritisk mot denna vackra lilla kalender men kan på något sätt inte låta bli att älska den. Allt ser ju så mycket vackrare ut ändå. Åh, vad jag hade velat vara där då!

Paket.

Poesi skriven av dig, jag blir helt knäsvag. Något som gör mig om något ännu mer knäsvag är att din bästa person pratat med min bästa person.

Istället för att plugga.

Åh, barnböcker med vackra illustrationer. Varför kan inte min biologibok vara lika lockande?

He felt dissatisfied because he could see perfectly well that he couldn´t make people happy.





Vilken betydelse några alldeles vanliga ord kan få.


Jag älskar böcker. Jag hade knappt hunnit lära mig läsa innan jag fattade tycke för böcker. Det tog mig åtta minuter att läsa en sida ur Harrt Potter, alldeles själv. Jag var så stolt. Den här kärleken finns kvar. Jag läser varje dag, utan undantag, det är nog vid ytterst få tillfällen som jag inte läst innan jag somnar.
Jag älskar att böckerna är skrivna av en tänkande person, och att de faktiskt har slutfört boken är helt fantastiskt, eftersom jag själv knappt kan slutföra en liten novell. Men mest av allt älskar jag välskrivna böcker, där texten liksom flyter fram, som om man satt och tänkte själv, en blandning av härliga ord, vackra slående beskrivningar, tankar och att ändå få historien att gå i lagom takt framåt. Åh.

Här är några citat jag gillar:

"Vi tittar båda två på samma måne i samma värld. Vi är båda knutna till en verklighet med en och samma linje. Jag behöver bara lugnt och stilla dra den till mig"
- Haruki Murakami, Sputnikälskling.

"Vad var det jag sökte egentligen? och vad förväntade sig folk av mig? Men jag kom inte på något bra svar. Då och då sträckte jag upp fingrarna i luften för att fånga ljusstrålarna, men mina händer rörde aldrig vid något"
- Haruki Murakami , Norweigan Wood.


"...tears sliding down my face as I laughed and danced, until my feet were raw(...)I danced the only way I knew how to dance: For life, crashing into chairs, and spinning until I fell so that I could get up and dance again."
- Nicole Krauss, The History of Love.

"Vi måste utsätta oss för risker. Vi kan inte förstå livets mirakel till fullo förrän vi tillåter det oväntade att ske"
- Paulo Coelho, Vid floden Piedra sarre jag mig ned och grät.

"'Jag kunde'...vi kommer aldrig få veta vad de orden egentligen betyder. För under varje sekund av våra liv finns det sådant som kunde ha inträffat men som ändå inte gjorde det. De magiska ögonblicken går oss förbi utan att vi märker dem, men så plötsligt förändras hela vår värld genom ett ingripande av ödets hand"
- Paulo Coelho, Vid floden Piedra sarre jag mig ned och grät.


En handfull regn.

”Jag tänker att våra liv inte är så mycket mer än en handfull regn. Några kyliga droppar vatten, som tappade ur himlens kristallklara källa. Så tillfälligt, så flyktigt, så nära ett underverk. Och vi kupar våra händer för att hålla kvar dem och sakta tar de vår kropps värme och blir till sist ett med oss. Vännerna vi får i barndomen lever för alltid med oss. Vi bär dem med oss som ett slags inre navigationsverktyg, slagrutor med känslighet för världens alla underjordiska flöden och källsprång. Det är med de vänner vi får under barndom och ungdom som vi lär oss förstå världen. De är det arv vi fått lösa in i förtid för att vi ska ha något att leva av.

Bengt var min vän. Han var den vän tillsammans med vilken jag blev den jag är.” - Niklas Rådström


”Den 22 maj 1977 skrev min barndomsvän Bengt ett avskedsbrev. Han skrev att han inte ville leva om han inte kunde leva ett människovärdigt liv. Tidigare på kvällen hade han varit på en poesiuppläsning i Riksdagshuset. Efter hade han gått och lämnat brevet och några personliga saker i sin mors lägenhet. Sedan gick han inatten genom staden till Västerbron och störtade sig därifrån ner mot en säker död”




Niklas förlorar sin bästa vän Bengt när han bestämmer sig för att inte ta del av livet mer, den här boken skildrar deras gemensamma barndom och tonårstid i ett 60-70-tals Stockholm men också sorgen som Niklas måste bära med sig efter Bengt. Det här är en bok med mycket "varför?" i och när man läst den ser man kanske vissa saker lite annorlunda. Boken passar kanske inte riktigt på stranden en solig dag men ta en dag som det regnar åt den här boken. Den berör på ett sätt som ibland till och med gör ont på riktigt men den är ändå så himla fin!


RSS 2.0