För vem kan glömma att stjärnorna någon gång blir stenar

Det finns inte en enda känsla, en enda tanke som Håkan inte har satt ord och melodi till och att ha sett honom i egen hög person känns bara för bra. Jag tittar sönder filmerna med en brusig version av hans röst och en suddig gestalt som ska förseställa honom, som jag filmade med min mobil. Men trots kvaliten blir jag pirrig och lycklig varje gång jag hör, ser eller tänker på det. Konserter är nog det bästa. Speciellt konserter på liseberg, i Göteborg, med fina personer och Håkan, och sommarens sista molnfria solklara värmande dag.


'

Visst är det roligt med ungefär samma inlägg två gånger, på raken. Så det kan gå!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0