The sun will rise, even if you don´t happen to believe that

Ibland. Ibland hoppas jag. Och längtar. Bort.
Men ibland. Ibland vet jag att allt är precis som det ska.
Att solstrålarna lyser precis på rätt ställe.
Men så kommer molnen och jag längtar bort.
Även fast jag vet. Jag vet. Jag vet att bara jag kan flytta molnet.
Men det trycker ned mig.
Det grå molnet, mot den grå asfalten.
Ivägen för solen. Ivägen för leenden och modet.
Tvivel, en liten fråga, osäkerhet.
Även fast jag vet. Jag vet. Jag vet vad som finns bakom.
Mod. Jag vet att om jag sträckte ut handen.
Jag vet att du, troligtvis, skulle fatta den.
Kanske tänker du precis som jag.
Jag saknar mod. Och kanske du med.
Tiden går så långsamt.
Och minnena är bara bilder utan känslor.
Jag önskar att man kunde spara en känsla. Lägga den i ett litet rosa kuvert
och bevara den i en ficka bakom skulderbladen.
Att plocka fram, explodera av leenden.
Och molnet skulle skingras.
Och solen skulle skina. Starkare och starkare.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0