trettiondeseptembertvåtusenelva.

idag är helt klart den vackraste dagen på året på utsidan. solen lyser och träden har vackraste färgen.
inuti mig känns det också rätt fint.
jag har gått på soldränkta gator och skrattat för att jag kan vara jag rakt igenom. så knäpp, så udda, så svår som jag är.
jag hoppas alla får känna så!

Jag säger dig, man kommer att minnas oss i framtiden






Varma höstkvällspromenader avlöser varandra
Man åker till skolan, hackar tänder i halsduk och vantar
åker hem, svettas i bara koftan
Har huvudet i böcker, böcker, böcker, skriver, skriver, skriver
och mitt i allt ska man vara ungdom och ansvarslös
Så, jag lägger undan böckerna
Tar kameran över axeln
upplever solnedgången över stora havet
Det finns inte många som oss
som stannar upp, andas in och tänker att det här,
det här är livet

Vardag.

Just nu lär jag mig allt om växter. Hur de förökar sig och gror och allt annat som försiggår i den tysta världen som jag nu lärt mig att tycka om. Tycker faktiskt att det är fascinerande!
Förutom att lära mig allt det där så cyklar jag bland höstlöven fram och tillbaka från skolan och dricker iskaffe med vaniljgrädde. Så ser livet ut just nu.
Yellow Me
Det här är dagens låt. En låt jag tyckt om i flera år men idag förstod jag texten på riktigt.

If you think you need inspiration, roll out the map and mark it with a pin

Jag känner ett behov av att vara kreativ just nu, det killar i magen av inspiration. Jag tittar på så vackra fotografier och vill vara fotografen, jag ser filmer och vill vara på de platserna, jag läser böcker och vill vara författaren.
Det närmaste jag kom kreativitet idag var dock att baka. Men imorgon är en ny dag.


"Searchin’ for sunlight or winter inside
Thinking of circles I cannot abide
Baby, make me want for the snow inside of me
All will flow in, in my eyes, turn into a sea

I’ll never know what I’m capable of
If I don’t go where I’m scared to be lost
Hope will find my way when I’m going through the night
Somebody gotta tell me that I’m gonna be alright
"
Fallulah – Out Of It

Reading is dreaming with open eyes

Vet ni vad jag gör? Jag skriver, skriver, skriver.
Jaha? Tänker ni och rynkar era pannor. vad är så bra med det?
Men det är fint förstår ni. Välidgt fint. Och jag hoppas att det fortsätter så.
Man vet aldrig vad som händer i framtiden, men med en gnutta tålamod, en nypa ihärdighet och fyra nävar tur kan detta nog bli något bra, kanske en dröm.

Bild från senaste fotograferingen.

Är inte 'dröm' ett väldigt fint ord? 'Drömma'
Här är andra ord jag gillar:

Vårsol
Horisont
Moln
Vissla

Inget är logiskt, Inget är romantiskt

Jag läser dina ord som jag läser mina egna.
Och jag vill vara uppe bland molnen, inte nere bland löven.
Jag vill ha en munspelspojke vid min sida och ett leende på läpparna.
Jag vill läsa tusen fina böcker och svara på alla dina frågor.
Men ändå trivs jag ganska bra där jag är, idag.
och jag trivs med den jag är idag.
För det man inte är kan man bli och det man inte är bra på kan lära sig.

Jag vill veta lite mer om er.

Nu närmar sig hösten, eller ja den är väl egentligen redan här och visamigstorahavet har funnits en tid nu. Så nu är jag lite nyfiken på er som kikar in här. Det känns lite konstig att skiva ut sina känslor och sen bara ha en siffra på hur många som varit här. Så nu vill jag veta vilka ni är och om ni har några recept eller någon peppig musik ni vill dela med er av, så man kan ta sig igenom hösten?
För jag tror att ni där ute liknar mig.
Så här vill jag att alla morgnar ska smaka, Cheerios med mjölk, ett knäcke med peanut butter och ett med kalkon och så klart te som alltid. och så när man går ut ska allting vara vackert och solen alltid skina. Då kommer hösten bli fin. Du och jag har ju bestämt oss för vad vi ska göra. Vi ska dricka te, lyssna sönder på vår mesiga country musik, se hela Veronica Mars serien och kanske om vi orkar lära oss allt om atomer, fysik och matematik. Men bara kanske!

Sen en tid tillbaka


Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom

Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler

Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst

Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag

Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är

Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya kläder

Och samlat damm på min gitarr
Men i vad jag än tar på mig känner jag mig alltför kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort




Sen en tid tillbaka

Artwork

by Ryan Adams.

Du är lite för mycket ensamseglare, en sådan som klarar sig över atlanten själv.


promenad i vackraste höstsolen. prata om allt möjligt. mormor visade mig blommor och berättade vad de hette. lingongrova och te på innergården. blommiga träskor. fler blommor att studera i mormors trädgård. baka äppelkaka. jag älskar hur äldre människor har den tid jag helst av allt vill uppleva sparad i sig. då känns den inte lika svår att nå, även fast jag vet att det är omöjligt.
jag åkte dit för att reda upp mig själv. mormor analyserade mig så här, hon beskrev mig som rubriken lyder.


"Du är lite för mycket ensamseglare, en sådan som klarar sig över atlanten själv."

Men frågan är, vill jag segla över atlanten själv?


The sun will rise, even if you don´t happen to believe that

Ibland. Ibland hoppas jag. Och längtar. Bort.
Men ibland. Ibland vet jag att allt är precis som det ska.
Att solstrålarna lyser precis på rätt ställe.
Men så kommer molnen och jag längtar bort.
Även fast jag vet. Jag vet. Jag vet att bara jag kan flytta molnet.
Men det trycker ned mig.
Det grå molnet, mot den grå asfalten.
Ivägen för solen. Ivägen för leenden och modet.
Tvivel, en liten fråga, osäkerhet.
Även fast jag vet. Jag vet. Jag vet vad som finns bakom.
Mod. Jag vet att om jag sträckte ut handen.
Jag vet att du, troligtvis, skulle fatta den.
Kanske tänker du precis som jag.
Jag saknar mod. Och kanske du med.
Tiden går så långsamt.
Och minnena är bara bilder utan känslor.
Jag önskar att man kunde spara en känsla. Lägga den i ett litet rosa kuvert
och bevara den i en ficka bakom skulderbladen.
Att plocka fram, explodera av leenden.
Och molnet skulle skingras.
Och solen skulle skina. Starkare och starkare.

När man känner sig liten och regnig är allt man kan göra att dela lite inspiration. Och äta mackor.



(bilder från weheartit)

Jag hade tänkt att promenera, jag hade tänkt att måla, jag hade tänkt så mycket saker. Men så mycket kom ivägen, kanske för det bästa. Jag ska sluta hoppas, och leva istället. Mitt liv ligger ju faktiskt i mina händer.

Jag trivs med ensamheten.

Jag har alltid valt att vara själv. Jag vet att människor ibland kan vara onda. Umgås jag bara med mig själv så vet jag att chansen att bli sårad minskar betydligt. Jag har därför istället valt att läsa 100 böcker i min ensamhet och få 100 stjärnor i min bok. Det skrivna ordet har alltid varit min vän. Det sviker aldrig. Och skulle en bok mot all förmodan inte vara som man tänkt så byter man. Gud vad jag vill att relationer skulle vara så enkla. Jag har så många vänner som egentligen bara finns på papper. Så många vänner som med toner till har vikt ut sitt innersta för mina öron. De vet inte vem jag är. De har gjort mig till den jag är idag. Men något man inte lär sig genom orden är hur man bemöter andra. Du säger att mina blickar är svårtydda. Jag vet inte hur de är. För jag har bara sätt mig ur det perspektiv jag befinner mig i. Jag kan mig själv. Men en sak som jag alltid kommer undra är hur ni ser på mig. Jag försöker läsa er men ni är inte lika lättlästa.


Ensamheten gör mig trygg. Den är som den alltid har varit.



Är jag blommönster, mesig country musik, klänningar, koftor, böcker och värme?

Jag har funderat på det här med vad som definerar en person. Namn? Ålder, land, stad?
Vi har en tendens att räkna upp vad vi tycker om, när vi bertättar om oss själva, men inte lika många nämner det de inte tycker om. Och vad är personlighet,? Arg, glad, snäll. Alla är vi väl något av dessa saker någon gång, det är känslor inte enskilda personlighetsdrag. Är det hur vi tänker eller vad vi tänker på?
Jag läste en gång att: Om du vill känna dig själv, lägg då märke till vad du helst och oftast tänker på.
Så, jag undrar, vad gör en person? Är det handlingarna, eller tankarna bakom? Är det musiksmaken och klädstilen? På något vis tycker jag att det är orättvist, allt, att man faktiskt måste vara någon. Kan man inte bara vara?

Förvirrade onsdagstankar i mitten av september.




Trying to forget
Who we were
And where it's at
Here we go

And we break and we burn
And we turn it inside out
To take it back to the start
And through the rise and falling apart
We discover who we are

I min stad....

... där finns ett visbibliotek. Det är det finaste stället jag vet här hemma. De som jobbar där kan mitt namn. Jag har lånat nästan allt som finns. Ibland vet jag vad jag letar efter men oftast väljer jag dem med fina omslag. Nästan varje vecka i snart fyra år har jag varit där och utvidgat mina musikaliska kunskaper. Men på den senaste tiden har jag besökt dem lite mindre än vanligt. Det är sorgligt. Men igår var jag där igen. Det är nästan som hemma. Man vet ibland inte alls vad man kommer hem med. Alltid lika spännande!

Snurr, snurr.


För vem kan glömma att stjärnorna någon gång blir stenar

Det finns inte en enda känsla, en enda tanke som Håkan inte har satt ord och melodi till och att ha sett honom i egen hög person känns bara för bra. Jag tittar sönder filmerna med en brusig version av hans röst och en suddig gestalt som ska förseställa honom, som jag filmade med min mobil. Men trots kvaliten blir jag pirrig och lycklig varje gång jag hör, ser eller tänker på det. Konserter är nog det bästa. Speciellt konserter på liseberg, i Göteborg, med fina personer och Håkan, och sommarens sista molnfria solklara värmande dag.


'

Visst är det roligt med ungefär samma inlägg två gånger, på raken. Så det kan gå!

Jag vill ha en vardag fylld av lycka och tristess som luktar hallon och vanilj.


'
Tåg. Lycka. Förväntan. Håkan. Folkhav. ELLE. Långa vägar hem.
(åh, i lägenheten där vi bodde kunde man kasta pil på mannen som förstört mitt liv och där fanns också alla de bästa böckerna och LP-skivorna, drömmen att bo där!)

Jag skriver brev för jag vill att någon i framtiden ska hitta dem.

Jag har en liten tanke. Det här fenomenet att skiva ner sitt liv på en plats där alla kan se tycker jag känns rätt så ensamt. Att låta skälvutlösaren fotografera det som man valt att ha på sig just den dagen kan jag tycka är lite sorgligt. Som att man vill visa och bevisa att, jag är faktiskt precis lika snygg och framgångsrik som de på de bilder jag sett på andra. Jag vill bevisa att jag är lika mycket värd som de där andra.



Vi vill att folk ska se oss, för då finns vi. Vi vill att folk ska undra, vem är hon egentligen? Åh, rädslor.


Människor är rädda varelser, rädslan styr oss. Så som världens ser ut idag, med statusuppdateringar hit och bilder på en uppmålad fasad dit, det här tror jag beror på att vi är just rädda för att vi inte på riktigt ska finnas. Tar jag den här bilden på mig själv och visar upp den för ett så stort antal människor som möjligt så är det ju något slags bevis på att jag faktiskt finns och kommer att ha funnits. Då kan man känna sig nöjd.

Paket.

Poesi skriven av dig, jag blir helt knäsvag. Något som gör mig om något ännu mer knäsvag är att din bästa person pratat med min bästa person.

Förhoppningar och regnbågar

Imorgon stiger vi upp  ohövligt tidigt för att gå ut i den kalla och fuktiga morgonen, stå på perrongen och ta tåget på väg mot Göteborg. Vi ska se Håkan. Käre käre Håkan Hellström. Armbågas med skrikande, fladdrande tonårshjärtan. Och sitta på fik och gå i fina second hander i Sveriges finaste stad.
Lite såhär känner jag mig nu:



(bild för källa)

All I wish for is for you to feel less lonely, did i succeed?

Alla mår dåligt, då och då. Du, jag, de där coola ungarna som springer omkring med huvudet högt men fullt av otillräckliga tankar, vi mår alla dåligt. Likadant är vi alla då och då lyckliga. Men, det jag vill är att bara säga det, skriva ned det. Vi är inte ensamna, det här svarta hålet i bröstet, den här krampen i magen. Vi har alla känt den, vi har alla gråtit och haft tår-svidande kinder. Vår bästa vän gråter, vår mamma gråter, våra bröder gråter. Eller så gör det bara så hemskt ont. Så, ni som läser det här som mår dåligt ibland, som kastas ner på den hårda marken, Ni är inte ensamna. För ingen av oss är någonsin ensam. Även fast det känns som om man är den enda existerande i en värld av svart tomrum, så är det aldrig så. För det finns människor där ute som tänker på er, människor som beundrar er eller tycker att ni är söta. Och det är två saker vi verkligen måste ha koll på, att säga vad vi verkligen menar och att inte ta någonting, verkligen någonting, personligt eftersom det är personen som säger det egna könslor, det är nästan aldrig helt riktat till oss. Inte ens om någon säger att du är dum i huvudet eller ful ska vi ta det personligt, eftersom det är ju inte vi som säger det, det är ju dem. Det är deras känslor, inte våra.
Vi är så patetiskt lika allihop, även fast vi tror vi är så olika. Alla är unika, men vi känner precis likadant.



(Klicka på bilderna för källa)

I dream about a train that's gonna take me back where I belong

Jag vill:

♥ Lära känna en ny stad med nya tänkande, kännande människor.
♥ Ligga i gräset och titta upp mot himlen och förstå.
♥ Hitta något gammalt och komma ihåg saker jag hade glömt. Som att lyssna på en låt.
♥ Träffa en främling på ett tåg och lyssna på vad den har att säga.
♥ Stå mitt i ett varmt åskregn och känna hur det rinner längs hårbotten.
♥ Lösa ett problem. Bästa känslan.
♥ Sitta under ett blommande körsbärsträd och titta upp mot himmlen.
♥ Få en kyss där han böjer axlarna framåt.
♥ inspirera en annan människa.
♥ Rida barbacka över en äng.
♥ Kunna dansa, ohämmat och vackert. Förmedla budskap med bara min kropp.
♥ Vara em härligt varm och glad själ.
♥ Bli kär.
♥ lära mig spela gittar. Och munspel.
♥ Göra något tokigt av impuls.
♥ Åka på vägar jag aldrig åkt.
♥ Gå hand-i-hand promenad.
♥ Bo i Italien och gå målar kurser.
♥ Åka skruttiga tåg i Frankrike.
♥ Se flera tusen konserter och lite till.
♥ Dansa barfota en stjärnklar natt med världens bästa vänner. '
♥ Dansa i regn. För det ska man ju, och det är så fint på bild.
♥ skriva en bok om kärlek och äventyr.
♥ skriva krönikor.
♥ Vandra i en regnskog.
♥ Göra någon lycklig, som gör mig lycklig.
♥ Resa och lära mig om livet på vägen.

Vinden mot din kind.

(klicka på bild för länk)

Svensk Jazz och Amerikansk Soul


I'm like a bird, I only fly away.......

.......I don't know where my soul is, I don't know where my home is.

"For your heart is like a flower as it grows. And its the rain, not just the sun that helps it bloom...

Det stormar och tar i. Sliter i håret, drar i kjolen och jag hämtar andan varannan sekund. Det är hösten som blåser hit, sa hon, det är fint.  Jag kan inte andas i motvind. För en halvtimma sedan förbannade jag den, nu finner jag det harmoniskt att höra den vina i träden utanför fönstret, hur den slänger sig av all sin kraft mot världen.
Man måste ju ha lite perspektiv på tillvaron.



Så nu bakar jag bullar. Sérieusement, jag bakar hela tiden. Men bullar måste man baka när det blåser ute.

Lyssna på När hösten smyger sig sakta inpå så blir ni varma och mysiga inuti. Lovar.


...And you don't know how it feels to be alive,
Until you know how it feels to die"

Oh, when the wind would blow with rain and snow We´re not all bad We put our feet just where they had, had to go

Att glädja sig åt kalla och blöta höstkvällar:

Te, nya lakan, småblommiga klänningar, lockigt hår, gammla böcker, vackra beskrivningar, munspel, smala axlar, modern dans, filmer med sorgliga slut, spegelblanka hav, live konserter, fotografier med matta färger och budskap, lövskogar, katter, cykla på tomma landsvägar, blyga leenden, fåglar i flock, nybakat bröd, värme, skriva, tåg, Paris, små söta caféer, nykära vänner, brittisk accent, känslosamma texter, gitarrer, blickar med särskild betydelse, bokar, mesig country musik, kvällssol, fina kommentarer, lyckorus i magen, minnen man ler åt, nystädat rum, doften av nybakat bröd, värmen från tvättstugan, varm choklad, vårsol, körsbärsblommor, dagg i gräs, dimma i soluppgång och höstpromenader.




Fotografier från helgens session, by moi.


I've been singing you this song, Inside a bubble

Igår var det fredag, gillar fredagar, dem har en tendens att bli riktigt fina.

Jag lät tillexempel min kreativitet flöda.


Och åt finaste lunchen, enkel men hemskt god.

Och hade kräftskiva med två fina vänner, och lyssnade på hög dundrande vinyl-musik.
Så kan det bli när man är hemma från skolan. 



Idag är det lördag, idag har jag värmt mig i solen, sökt jobb, möblerat om mitt rum, fotograferat och lyssnat på bra musik. Senare ikväll ska jag till Claire, till födelsedagskalas och sen sova i en extrasäng.
Lördagar har en tendens att bli riktigt bra de med.

Igår.


Jag har alltid tänk mig att tonårsflickor spenderar oändliga timmar på små mysiga fik. Jag trodde inte att mitt liv skulle bli så. Men gud vad jag vill att precis alla eftermiddagar ska vara så här.

I'm hiding and I see everything through a lens


Dance, even if

Jag vet att man inte ska drömma för mycket. Jag vet att man ska önska sig det man har.

Men jag vet att om jag hade bott i en större stad hade jag inte gått naturvetenskap, jag hade dansat. För jag hade börjat som liten, med balett och jag hade varit så duktig. Mina lärare hade sagt: Åh, jag har inte sett någon göra så vackra port de bras som du. Eller: Åh, din jeté får dig att flyga. Och jag vet att jag hade dansat av hela min själ och mitt hjärta, och jag hade berört så som bara en dansare kan beröra. När jag började högstadiet hade jag bytt till modern dans, och fått upp hoppet och berört publiken, som såg mig dansa, till tårar. Och då jag inte dansade eller läste franska, som jag talade nästintill flytande pågrund av att min familj åkte till Frankrike varje sommar, så hade jag arbetat på ett litet gulligt café. Jag hade också vetat vad kärlek var, och jag hade haft en pojke vid min sida.



Imorgon ska jag leva. Jag ska le och skratta. Även fast jag inte dansar balett i Frankrike eller pussar en kind. Och, you can be anthing and everything. Har jag hört.

Jag trodde jag hade feber, tog tempen, det visade sig att jag hade 34,9 grader. Något står inte rätt till.

När solen lyser och vinden vänder.



Så här har jag sett ut de två senaste dagarna.


Bild 1.
Klänning & Basker - Secondhand
Väska - Warszawa

Bild 2.
Klänning - Notting Hill
Kofta - Secondhand
Båda dagarna traskade jag omkring i min för all framtid trogna följeslagare Docsen.

Learn to let it bend before it breakes

Jag har en mapp på min dator som fått namnet Sanningar, där placerar jag bilder, quotes och fina saker som jag funnit här och var i internetrymden. Jag känner för att dela med mig lite av den.












Look how they shine for you

Att lyssna på Yellow av Coldplay är nog den bästa läxa jag fått, någonsin, i hela mitt liv.

"I came along
I wrote a song for you
And all the things you do
And it was called yellow

So then I took my turn
Oh all the things I've done
And it was all yellow


Your skin
Oh yeah your skin and bones
Turn into something beautiful
D'you know you know I love you so
You know I love you so"



Some pictures you simply don't understand the meaning of and maybe there isn´t one. But if there always was a meaning, where would art be then?


It´s Sunday

Idag skulle jag plugga, sa jag. Istället sitter jag i min blommiga säng och tittar på hur septembersolens dans mellan löven utanför fönstret reflekterar sig på min vita byrå. Som om solen och träden bestämde sig för att ha en bal, i mitt rum, på min byrå, i takt till banjon i Mumford & Son´s The cave. Jag kommer att ha nött ut den Cd´n snart, aldrig har jag spelat något så mycket, om och om och om igen. Men jag får inte nog. Jag sitter i min blommiga säng och gör flätor av barndomens-jordgubbs-snören. De smakar inte som förr, mer som plast, men det smakar barndom. inte för att barndomens smaker var särskilt bra. Hoppas tidningen gillar mina bokrecensioner, hoppas jag blir kär och hoppas någon ser förbi min eviga osynlighetsmantel.


Istället för att plugga.

Åh, barnböcker med vackra illustrationer. Varför kan inte min biologibok vara lika lockande?

Qui a dit qu'il pleuvait?

When The Stars Go Blue

Ibland har jag önskat mig osynlig, utan att inse att jag är just det

Kvällen var något av det finaste, med regn som kindkyssar, brasa, gitarr, sång, stjärnhimmel och regnbågar. Ibland bara älskar man fina människor.

Men mitt i det fina finns det tankar som dessa:
Jag vill gömma mig under mitt stora blommiga täcke,
men det är så svårt att andas där

Fast det är svårt att andas när man inte finns heller.
Det som inte syns, det finns inte.
Vem ser det som inte syns?
Vem hör det som inte hörs?



En liten del av mig igår

He felt dissatisfied because he could see perfectly well that he couldn´t make people happy.





I´d rather dance with you

Gårdagen, kära vänner, var så fin. Det var lika långa minuter, lika mycket moln och lika mycket sol som så många dagar förut, men dessa lika långa minute var fyllda av så mycket mer. Om ändå varje dag kunde vara så. Vakna utsövd, plocka blommor med dagg under skoltid, promenader och kaffe. Sådant fint.
Jag hade tänkt att skriva om regn, om regn som romantik och kindkyssar och hur det känns mot huden och hur det smattrar mot fönsterrutan. Men jag ger upp det. Kanske kan någon av er, kära vänner, tänka på regn som kindkyssar och skriva en text om det.



Förövrigt önskar jag att september blir fint, det känns så. Det finns fina saker ahead i min almanacka.
'Hoppas' och 'fin' är nog de två ord jag, skriver, tänker och säger mest.

Jag hoppas att den återstående delen av denna fredag blir fin.

RSS 2.0