Ett anteckningsblock en penna.

"Ska vi bygga en värld tillsammans?" Frågade han och flätade sina piano-fingrar runt mina. Halsduken som mormor stickat åt mig förra julen höll på att strypa mig när jag vinglande till, en följd av hans påverkan på mitt balanssinne. 
"Är det det man gör, bygger en värld?" Fick jag fram när jag åter stod stadigt.
Han gav inget svar. Bara tittade på mig under lugg och log det där leendet man inte förstod, även om man spenderade 6 år, 2 månader och 24 dagar på att analysera det.
Jag sparkade på löven på marken. Inte för att jag var rastlös, arg eller sprudlande glad, utan för att jag tyckte att den grå färgen på gatan, de röda löven och mina slitna bruna skor var en så vacker blandning tillsammans. Sådant man tog fotografier av, om man ägde en analog kamera.
"Vad ska vi bygga vår värld av?"
Jag fuktade mina frusna läppar med tungan medan jag väntade på hans svar. Han drog sin lediga hand genom håret och kisade med ögonen, så som han alltid gjorde när han tänkte på något särskilt. Som om en punkt långt bort i fjärran hade alla svar och som bara han såg, när han tittade riktigt noga. Det var när han sett så på mig som jag förstått att vi delade samma känslor.
"Av flätade händer, urtvättade lakan, gitarrsträngar, fallna löv och böcker"

Kommentarer
Postat av: Julia

Men blä vad fint! Sådär vill man ju att det ska vara!

2011-10-28 @ 03:01:01
URL: http://shelivesinafairytale.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0