Skogspromenader.

Jag har tänkt hur det är mycket lättare att prata när man strövar runt ute i det fria. Allt är mindre instängt och orden liksom ekar inte i vägarna som de annars gör. Det är som att orden mer kan flyga mellan oss och landa på rätt sätt. Som om orden inte tillhör en plats, för platser har minnen. Minnen formar vår verklighet. Det finns också en värld runt om som gör att allt inte blir så hårt, så exakt. För inget är exakt. Man får ”high fives” i ansiktet då och då. Men det går att skratta bort när man är två. Sånt här tänker jag på när jag ligger på min nybäddade säng och tittar upp i taket med toner som fyller varenda kvadratmillimeter. Tror att jag befinner mig i en film. Det är svårt i den filmen också, men man vet på något vis att alla filmer har ett lyckligt slut eller i alla fall inte en meningslös resa dit. Till slutet alltså.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0