Ob-la-di, ob-la-da, life goes on... Lala how the life goes on.






Stjärnklar natt, frost som diamanter, skrattande gubbar, dansande och lekande. Halloween maskerad. Det var himmlans fint faktiskt.



I've always been chasing rainbows, Staring out of classroom windows



Tittar ni på översta knappen på koftan on the photo above, så måste jag skryta lite. Igår sydde jag nämligen dit den knappen, alldeles helt själv och gjorde även ett knapphål. Och ingen katastrof skedde. Otroligt.
Annars läser jag Leo Tolstoj, tänker på Johnny Depp i den skumma men ändå på något vis fina Crybaby och förbereder så smått för Halloweenmaskeraden i kväll. Jag har bakat en spindelnäts-cheesecake, (fast jag kan ju tyvärr inte ta åt mig äran för dekorationen.)
Och inte behöver jag väl påminna någon om att det är höstlov?

Det känns som att tiden jagar mig. Som att den snart kommer ifatt och kör över mig som en ångvält.

Fullkomligt missanpassad och felplacerad.
Det här är fel. Fel plats på absolut fel tidpunkt. Vara duktig och planerande. Nej, tack.
Olycka. Nej olycklig. De där o:en ska inte vara där. Bort, bort, bort. och jag vill bort med dem. Det är så det känns trots att det egentligen borde kännas tvärtom.
Tårar som tränger, som bara vill ut. Stirra ned på fötternas trygghet. Det här är fel. De här fyra orden maler i mitt huvud. Jag har valt fel. Och nu är det försent att ändra sig.

Klockan går så fort i våra hus, och ändå alldeles för långsamt

Jag hade en så spännande och ovanliga dag igår, men det är alltid dem som blir extra fina. Jag är nog ingen rutin-människa at heart. So here´s some inspiration for you (me):



we♥it

Skogspromenader, våfflor, havet, filmtittande och allt annat som tillkommer





Min pappa tycker om jazz.

Det har alltid hörts mjuka jazztoner på kvällarna från nedervåningen i mitt hus. Han har över 400 LP skivor med de mest udda titlar. Alla hyllor är fyllda och staplar har börjat växa på golven. Han tycker att mer än tre instrument förstör. Det blir bara en gröt då. Ibland vill han lära mig om musik, vi brukar då lyssna till hans favoriter och han säger saker som "det här tycker du nog om" eller "vänta du bara, när du blir äldre kommer du förstå". Igår var en sådan kväll.
Du
Det är så här det oftast låter. Bara så ni ska få känslan liksom.

And I can feel the sweet illusion, coming Sweet confusion, honey Sweet illusion coming down

Utan att du vet har du fått mig att fundera mer än vanligt.

Du har visat mig musiker som jag kanske aldrig annars hade upptäckt.

Det är jag tacksam för.

Du vet nog inte vem jag är.

Jag vet vem du på ytan är och vad du tycker om.

Jag vet ingenting om dig egentligen.

Det känns skönt.

Förut var det frustrerande.

Du har fått mig att bli nervös i situationer jag aldrig trodde jag skulle vara nervös inför.

För mig är du en illusion.

Jag har gjort dig så mycket vackrare än vad jag nu tror att du är, så där som jag tror många gör.

Vilsna tonårshjärtan.

Är du som jag?

Det funderar jag fortfarande på och du är fortfarande intressant, men inte alls på samma vis.

Jag vet att sådant här som snurrat runt mitt huvud går över.

Nu har det gjort det.


We took a walk, in the forest, by the lake





Skogspromenader.

Jag har tänkt hur det är mycket lättare att prata när man strövar runt ute i det fria. Allt är mindre instängt och orden liksom ekar inte i vägarna som de annars gör. Det är som att orden mer kan flyga mellan oss och landa på rätt sätt. Som om orden inte tillhör en plats, för platser har minnen. Minnen formar vår verklighet. Det finns också en värld runt om som gör att allt inte blir så hårt, så exakt. För inget är exakt. Man får ”high fives” i ansiktet då och då. Men det går att skratta bort när man är två. Sånt här tänker jag på när jag ligger på min nybäddade säng och tittar upp i taket med toner som fyller varenda kvadratmillimeter. Tror att jag befinner mig i en film. Det är svårt i den filmen också, men man vet på något vis att alla filmer har ett lyckligt slut eller i alla fall inte en meningslös resa dit. Till slutet alltså.

 


Ett anteckningsblock en penna.

"Ska vi bygga en värld tillsammans?" Frågade han och flätade sina piano-fingrar runt mina. Halsduken som mormor stickat åt mig förra julen höll på att strypa mig när jag vinglande till, en följd av hans påverkan på mitt balanssinne. 
"Är det det man gör, bygger en värld?" Fick jag fram när jag åter stod stadigt.
Han gav inget svar. Bara tittade på mig under lugg och log det där leendet man inte förstod, även om man spenderade 6 år, 2 månader och 24 dagar på att analysera det.
Jag sparkade på löven på marken. Inte för att jag var rastlös, arg eller sprudlande glad, utan för att jag tyckte att den grå färgen på gatan, de röda löven och mina slitna bruna skor var en så vacker blandning tillsammans. Sådant man tog fotografier av, om man ägde en analog kamera.
"Vad ska vi bygga vår värld av?"
Jag fuktade mina frusna läppar med tungan medan jag väntade på hans svar. Han drog sin lediga hand genom håret och kisade med ögonen, så som han alltid gjorde när han tänkte på något särskilt. Som om en punkt långt bort i fjärran hade alla svar och som bara han såg, när han tittade riktigt noga. Det var när han sett så på mig som jag förstått att vi delade samma känslor.
"Av flätade händer, urtvättade lakan, gitarrsträngar, fallna löv och böcker"

Whatever people say I am, that´s what I´m not.

Jag tycker att man borde kunna stänga av hörseln, på samma sätt som man sluter ögonen.




Dansa dansa och var glad

Jag svävar i en värld där x och y:n inte får plats, samtidigt som jag kämpar och kämpar mig genom tusentals tal i försök att förstå meningen med allt. Att man kan vara så skoltrött, men ändå fortsätta försöka. Jag hoppas det går bättre imorgon, det är lättare om man är två om det.
Annars gillar jag blyga sårbara pojkar som koncentrerat försöker dansa i takt till musiken.
Och att allt är ganska fint, ändå.

Det jag egentligen vill förmedla var denna spotify-lista; Dansa dansa och var glad
Låtar man blir glad av, helt enkelt.

Hoppas ni har en trevlig lördag.

Leaves are falling, sorrow is growing, where have I been hiding lately?

Falling from high places, falling through lost spaces,
Now that we're lonely, now that there's nowhere to go.

Watching from both sides, these clock towers burning up,
I lost my time here, i lost my patience with it all.

We lost faith, in the arms of love.


Where you been hiding lately, where you been hiding from the news?
Because we've been fighting lately, we've been fighting with the wolves.

With the wolves.
Red tongues and hands.


Nya låt-förälskelsen, lyssna!

"And I could write a song..

..a hundred miles long
And I could write itdown
Or spread it all around"





Skyll dig själv, för folk vill gärna lära känna dig.

"Du ska vara mer inåtriktad! vänd dig inåt, vänd dig inte utåt. Tänk bara inåt hela tiden så kommer du kanske hitta nånting"
- Håkan Hellström

Omnomnom ↓

Äppelkaka med filmjölk är en kombination som är svårslagen. Nu vet ni det!

I was made for sunny days

Jag vet inte varför, men jag tycker att fåglar är så himla fina. Fåglar som flyger i flock, som siluetter mot himmlen.
Och svaga färger, som bleknande fotografier, är förtjusande.
Och maskrosor när de blommat över. Älskar att blåsa på sådana.
Och ängar med en och samma sorts blommor på, som ett hav i finare färger.
Och när solen lyser genom löv.
Och finurliga beskrivningar är helt fantastiskt.
Och texter eller fotografier med en alldeles speciell mening.
Och när man känner igen sig i en text någon annan har skrivit.
Och nya te sorter.
Och anteckningsblock man inte skrivit i än. Påtal om det behöver jag sådana.
Och ögonblick fångade med kameran.
Och att ha något att längta till.

Och alla dessa fina saker som gör vardagen lite bättre.

Kan vi drömma bort denna natten?

"Jag lyssnar på Belle & Sebastian och Håkan Hellström medan jag pluggar matte inne i mitt rum.
Jag har ont i nacken, för jag ligger på sängen med böckerna på kudden. Det känns alldeles för tragiskt att sitta vid skrivbordet och plugga matte. Så definitivt, på något sätt."

Utdrag ur "Kapitulera omedelbart eller dö" av Sanne Näsling.

Hög igenkänningsfaktor. Förutom att jag läser kemi och just nu bara lyssnar på Håkan Hellström, är det förtjusande precis.
Egentligen känner jag mer för att göra en plugg-spellista på spotify. Det är så ansträngande att göra saker som man vet att man måste göra. Don´t you think?

Och allt jag egentligen vill är att ha lite kärlek i höstmörkret. Och jag är rädd för att aldrig få uppleva det. Så himla rädd.

It's more than just words, it's just tears and rain.

När jag var liten tittade jag alltid på fönsterrutorna när det regnade. Precis som jag gör nu.
"Det ser ut som tårar" tänkte jag då. Precis så tänker jag nu.
Regndroppar som rinner längs ett fönsterglas är sådant jag kan fastna med blicken på.
Sådant jag kan sitta och tänka på.
Hur det rinner längs alla fönster då det regnar.
Att någon annan tittar på sitt fönster och kanske tänker likdant som jag.
Eller att någon lyssnar på musik, håller en varm hand eller får sin första kyss medan världen gråter mot fönstret framför dem.
Det är så vackert. Regndroppar.

Precis på samma sätt som jag satt och tittade på fönsterrutan medan det regnade som liten, satt jag alltid på den fläck på trägolvet i vardagsrummet som solens strålar värmde. Där satt jag och njöt, tänkte att jag var i en saga, någon alldeles speciell och att solen lyste bara på mig. Eller så studerade jag dammkornen som sakta dansade i luften. Kanske svepte jag med handen, för att få dem att dansa snabbare.
Och då solen flyttade på sig, flyttade jag efter.

1967.

På secondhand fanns 1967 års kalender sparad, oifylld. Det här året satt flickor precis som jag och drömde sig bort. Precis som flickor idag läser ovärda tidningar med sjuka ideal. Jag är på något vis kritisk mot denna vackra lilla kalender men kan på något sätt inte låta bli att älska den. Allt ser ju så mycket vackrare ut ändå. Åh, vad jag hade velat vara där då!

Wrapped up in books

Jag har suttit i min säng många timmar den här helgen. De fåtal gånger jag rest mig upp har det varit för att byta cd. Jag har suttit och stirrat på min Fysikbok, försökt förstå vad tusan orden ska betyda. Det har inte hjälpt. Så ibland har jag gett upp, som nu, och istället läst i de böckerna jag fick av tidningen i onsdags.
De är en blandning av hemskt ofina ord, tonårsflickor i ytlig förvirring och draman som är upp över öronen för lika varandra. Så, jag undrar om inte jag och fysikboken kommer bättre överäns.
Men, den verkliga anledningen till varför jag skriver är för att säga att jag har stängt igen alla böcker. För dem ger mig inget, förutom sänkt självkänsla, dem fick mig att missa solen som faktiskt lyste i morse och jag är helt säker på att jag kommer leva ett helt utomordentligt liv utan böckernas inverkan. Framförallt utan deras inverkan.
Och det är när man känner sig såhär, som man går ut och går.
Vilket jag ska göra nu.
Under en väldigt grå himmel.
Varför går man inte estet och arbetar på ett mysigt café?




Till din undsättning!


We were born to late, into a world that doesn´t care

Vi dansade
tryckte en hand, tryckte fler händer
tittade upp mot stjärnorna i det oktober-blöta gräset
Pratade om tyngder i hjärtat
Och allt hade kunnat vara så fint

Men, vi är nog lite mer en öl och alfapet.

Illusion is the most beautiful word I know and superficiality is the worst I know.



Jag i min nya huvudbonad som jag fyndade för femton kronor på secondhand.
Erika med sin miniräknare som uppenbarligen inte förstår sig på kärlek.

Waiting on the world to change

Jag undrar vad folk tänker då det går en flicka med basker i skogen
och en katt springandes troget vid sin sida.
Följer varje steg hon tar.
De flesta stirrar, andra ler och vissa håller hårt i hunden och tittar bort. 


I wish I had two paths I could follow

Är det inte ganska fantastiskt att det finns flera miljarder människor på vår jord, och säkert lika många böcker?
Att det finns så många låtar, och att nästa alla är unika.

Vem vet att flyga utan specifikt mål kanske är just det som kallas livet?


❖Jag ser fåglar flyga i ett virrvarr över himlen. Är målet oklart? Är de som jag? Längtar bort, men inte riktigt räknat ut kursen dit.

(klicka för källa)
Jag har en svenskauppsats att skriva. Men vem vill skriva sådant? Inte jag i alla fall. Men jag ska göra mitt bästa så får vi se om jag får spendera morgondagens eftermiddag på ett fik eller om jag är fast bakom denna skärm. Vi får se hur det blir helt enkelt. Hoppas ni alla där ute har haft en underbar dag och tack för fina kommentarer, de värmer!

This is were I want to spend my life with you

På tal om hur vi vill bo.










(alla bilder från weheartit, as usual)

I en blandning av det här, på landet, med ängar, lövskog och en sjö precis intill vill jag leva.
Där jag kan rida och promenera på fina stigar, ta kvällsdopp, skriva, dansa så mycket jag vill, dricka mängder te, odla växter och leva det fridfulla liv, med min livskärlek och mina två,tre,fyra barn, som min tant-själ bara längtar efter!

Observation från ett hörn av ett kafé + andra tankar och textrader som tidigare befunnit sig under anteckningar i min telefon.

♣Tystnaden på ett kafé tidigt en lördagsmorgon när bara pensionärerna och några få andra orkat sig upp. Sorlet av samtalen där bara vissa små ord kan tydas, "dans", "ångest", "mjuk", "kommer du ihåg?". Känslan av att tiden stannat. Välklädda damer som unnar sig något gott och de som sitter där i sin ensamhet med sina alldeles för djupa tankar reflekterandes över livet. Däribland jag.

♣På utsidan kan jag se någonting men jag vet ingenting om det du gömmer.

♣Idag läser jag om vackraste kärleken. Men tror, det gör jag inte alls på den.


♣Du har utifrån sett hur jag förändrats genom åren. Undrar vad du tänkt?

♣Jag skulle vilja att blickar hade ett lexikon. För just nu förstår jag inte alls.



♣De finns dem vars huvud vilar på en ensam kudde och dem vars huvud som vilar någons knä.







Lost & Found

En sådan söndag. Om ändå alla söndagar kunde vara som denna. Eller alla dagar kanske.
Minus den där lilla oron som valt att bosätta sig i min mage och mitt bröst.
Men den struntar vi i.
Jag har andats lantluft. Pussat, kramat och klappat på finaste hästarna.
Jag har äntligen äntligen äntligen fått rida. Jag har plockat svamp.
Och jag har nynnat på Håkan.

Bild från i somras.

Bland det bästa jag vet är när en häst springer fram till en när man kommer in i hagen.
Och när dem lägger mulen i handen.
Och när dem buffar en i ryggen för att man ska stanna.
Och när dem lägger huvudet på ens axel.
Och att galoppera fortfortfort.





So now lets travel positively forward through the maze

©

 

Daggen, solen och morgonen var det vackraste på länge.

 


RSS 2.0