How has your day been? Oh, you know, one of those days. Wait, that´s right, you don´t.

Sjunger Lucia-sånger, hoppar runt till Belle & Sebastian, mamma spelar och sjunger 'utan dina andetag' i vardagsrummet, äter russin, råkade framkalla en mängd bilder, så de trillar ner i brevlådan någon gång nästa vecka, det är en månad till julafton, det lurar prov bakom varje hörn, det regnar, förra året vid den här tiden var det snö.



Where is that feeling of joy I want beside me, inside me and everywhere around me. Where is it my friend, where is it?

I want to live where soul meets body
And let the sun wrap it´s arms around me
And bathe my skin in water cool and cleansing
And feel, feel what it´s like to be new
Cause in my head there’s a greyhound station
Where I send my thoughts to far off destinations
So they may have a chance of finding a place
where they’re far more suited than here






bort, bort, flyg iväg.


Lillebror & min gitarr




Hear the music, feel the joy

Like feathers, curly hair and dandelions to blow.

Himlen ser ut som rosa marshmallows.
Teet smakade godare än vanligt, rabarber vanilj.
Det känns lite som en saga, och Ryan Adams står för soundtrack.
Det är bra.
Men jag är rädd, för jag vet att det inte varar.
Och det är så det inte ska vara.
För det är bra, nu.
Jag ska inte vara rädd.



Öppna dörren, bort, ut, flyg!


När timmarna blev långa som längtan- Allis med is

Allis med is är döpt efter en grävmaskin. Hennes pappa jobbade med sådana tills pengarna tog slut. Då gick Allis föräldrar till sjöss för att tjäna ihop nya. Allis får nu istället bo med mormor och morfar, en mormor som lagar festmat åt professorn och grevinnan och som har ett sjunde sinne, en morfar som har en kortvågsradio där man kan lyssna på världen. Allis bästa kompis har precis dött. Hon fanns inte längre. Förutom i Allis. Amataram, Allis och Ann. Hon vill aldrig mer ha en ny vän. Första dagen i nya skolan hamnar hon bredvid Sigge. Sigge är inte som alla andra. Han pratar med sin mamma i himlen och tar hand om en fågel med skadad vinge. En fågel som har hans mammas själ. Sigge och Allis finner vänskapen i det gemensamma utanförkapet. Allis tänker mycket, undrar varför saker är som de är och varför saker gör så ont.
När jag var liten såg jag den här serien om och om igen. Jag var fullkomligt förälskad i allt med den. Idag såg jag en viss del av den igen och jag kan fortfarande tycka att det är bland det bästa jag sett. Nu ser jag så klart på den på ett annat vis än jag gjort förut. Jag tycker fotot är fantastiskt, sådant tänkte man inte på när man var tio precis. Jag tänkte alltid att det var förutbestämt att hon skulle stava Allis med "is" för det finns mycket is i henne. Is som smälter.
Jag tycker alla kan ägna några timmar av sitt liv åt "Allis med is".
Puss och hoppas ni har haft en bra söndag!

egentligen helt vanligt

A winter's day
In a deep and dark December
I am alone,
Gazing from my window to the streets below
On a freshly fallen silent shroud of snow.
I am a rock,
I am an island.

I've built walls,
A fortress deep and mighty,
That none may penetrate.
I have no need of friendship, friendship causes pain.
It's laughter and it's loving I disdain.
I am a rock,
I am an island.
[ Lyrics from: http://www.lyricsmode.com/lyrics/s/simon_and_garfunkel/i_am_a_rock.html ]
Don't talk of love,
But I've heard the words before
It's sleeping in my memory.
I won't disturb the slumber of feelings that have died.
If I never loved I never would have cried.
I am a rock,
I am an island.

I have my books
And my poetry to protect me
I am shielded in my armor,
Hiding in my room, safe within my womb.
I touch no one and no one touches me.
I am a rock,
I am an island.

And a rock feels no pain;
And an island never cries
.

Min vägg är fylld med nya bilder av de finaste minnena från april till oktober. Jag tvingas att läsa Decamerone, trots tvånget finner jag den poetiskt fin. Men självklart hemsk också. För en vecka sedan var jag och hämtade morfars alla gamla Simon and Garfunkel, ägnar dagarna åt att lyssna på I am a rock om och om igen. Jag har också på mig min bästa blus och en i min mening alldeles fantastisk tröja som skriker 1997. Året då alla var som snyggast.

Let the sunshine in!


Jag flyger iväg som pappersflygplan i vinden. Det är så det känns.

Jag är i en stor labyrint, det är höga buskar vart jag än vänder mig. Jag är vilse. Rivs av barren, slåss med grenar. Jag letar efter mig själv, but I´m nowhere to be found.
Nu hoppas jag bara att det blir bra.

jag delar med mig av en bild jag tog, a few weeks ago, bara för att lätta upp stämningen litegrann.


Jag flyger iväg som pappersflygplan i vinden.The picture didn´t work, did it? Are we still feeling down? Yes, we are.
But it will be better right? Yes, yes it will, if you let it.

Ni tittar på mig, jag ser upp mot er, skickar iväg mina önskningar med maskrosfrön




Jag blundar men ser fortfarande stjärnhimmlen. Den sitter som klistrad under mina ögonlock,

Som ett täcke över min lilla del av världen.
Hur kan något så stort och långt bort som en stjärna, se så liten och nära ut?


stjärnstoft

November, ett specifikt år, som bara är en del av oändligheten.

Min mamma säger att hon vill ha sitt namn skrivet i sten. ett bevis på att hon funnits här.
Man vill att folk ska minnas. Men vad ska de minnas? För hur många visar du dig? De flesta minns rollen. Den där personen du eftersträvade att vara. Den som du trodde var en så mycket bättre, en variant av dig eller den du vågade vara. För du vågade inte vara du. Så mycket skådespel. Så mycket osäkerhet.
Rädslan när man ger av sig själv att ögonen mitt emot ska ändras, att de ska se något de inte vill se. Det är lättare att inte ge. Men kommer någon då att minnas?
Att älska en person så mycket men inte ge allt för man är rädd. Vad händer om den person som lyfter dig ovan ytan en dag hittar någon annan? Någon som inte är lika svår, lika frånvarande, lika rädd. Bäst att inte visa någonting alls. Vad händer den dag då du står ensam kvar? Spelar de då någon roll om ditt namn skrivs i sten?

RSS 2.0