Det känns så nära.

Det gör så otroligt ont i mig. De här var människor som brydde sig, som ville bidra till denna värld och göra den bättre. De var framtiden. De var sådana som jag. Det gör så jävla ont. Jag tänker på deras nära och kära, mamma, pappa, bror, syster, farmor, farfar, morfar, mormor, själsfrände. Det här är så ofattbart.
DN- Söndag 31/8-2011
Vi måste i alla fall försöka.
Det som ger mig hopp är ett uttalande från en flicka som var med om det hemska på ön, "kan en person visa så mycket ondska, tänk då hur mycket kärlek vi alla tillsammans kan visa". Tänk på det och var rädd om varandra och kämpa för frihet, demokrati och öppenhet, det ska han inte få ta ifrån oss, gör det för att hedra dem som han tog. Annars får han som han vill.

I n s p i r a t i o n




(alla bilder från weheartit)


Nu ska jag vandra omkring på stan och lämna cv, min plånbok ekar. Önska mig lycka till!

This is us

När man inte har något sommarjobb får man teckna och göra fina spotify listor:


Kvällssol och sommarnätter

Jag och min lilla vän som ska ge tur skapar igen.





Grisen har jag fått av en skvatt galen person som är fylld med så mycket kärlek. Hon är en av de personer som fått mig att våga vara den jag är.

"Is this what you want to do? Are you going to meet these people again......? No...? Then why do you care......? Why is it embarrassing.....? Do it,  you can make whatever you want, unless it hurts anyone, of course"

Den här våren finns sparad på min vägg.



Vad väntar jag på egentligen?

Jag är sjutton år. Jag har hela världen vid mina fötter. Ändå tar jag inte vara på den. Jag sitter inne, med hakan vilande på knäna och huvudet fyllt med tusentals tankar. Utanför fönstret är det en varm sommarkväll, med en brinnande solnedgång bakom träden. men jag rör mig inte, jag sitter kvar. Varför gör jag så? Varför ställer jag mig inte upp och tar på mig skor, eller ännu bättre, går ut barfota? För att jag är rädd.
That´s it. Jag är rädd. Jag är rädd för att visa mig. jag är rädd för att öppna mig. Jag är rädd för att folk ska se mig. Jag är rädd för hur kyssar kan tänkas smaka, rädd för hur kärlek känns, rädd för att tycka om någon så mycket att man inte kan tänkas leva utan den personen. Jag är rädd för att lägga mitt liv i någons händer. Och detta är stört, för det är det jag vill. Det är just det jag är rädd för, som jag drömmer mest om i hela världen. Att ha en nacke att lukta i, ett hår att dra fingrarna genom, läppar att kyssa. En pojke att älska helt enkelt. Och jag har hört alla ord och visor, Kärleken kommer då man minst anar det. well, jag har börjat ge upp. så man kan väl inte säga att jag anar det riktigt.
Men, jag vet i varje fall att det inte kommer knacka en fin pojke på dörren, ta mig i handen, ge mig kärlek och visa mig livet. Jag måste ge mig ut, ge mig hän åt världen, våga mer. Mitt nyårslöfte var att leva lite mer galet, det ska jag ta mig tusan göra!  Kanske väntar han på mig då, pojken som kan se det fina i mig. För en sådan måste det ju finnas. För det gör så ont i mig att vara sjutton år och inte veta hur kyssar smakar, eller hur kärlek känns.


Onsdags tankar. Juli tankar.


Böljande hav, Jane Austen roman och skinande sol senare



Trästock.





Vi började vår resa upp mot norr tidigt, tidigt på onsdagsmorgonen, dimman var otroligt vacker! Vi satte oss på tåget med vår enorma packning och med hjärtan var fulla med förväntan. Vid första stoppet fanns lite tid så vi satte oss på perrongen och tog fram akrylfärgerna. Sedan fortsatte resan förbi vackra stationshus och senare vidare med buss över Högakustenbron, gud vad jag älskar sådan pampig utsikt! Vi kom fram till vännens, släktingars hus och välkomnades till norrland med en mysig brasa!



Nästa dag började med att vi köade in till campingområdet och vi var först! Sen byggde vi vårt hem för de näst kommande dagarna och tog en närmare kik på programmet. Jag visste att jag ville se Those Dancing Days men sen var det faktiskt inget speciellt jag siktat in mig på. Men pricken över i var att dagen avslutades med Sunes Dansorkester, vilket inte alls är ett band som man med det namnet kan tro, utan det var skånsk, kärleksfull reggaemusik att dansa till fram tills fötterna tog stopp. Den här kvällen fick jag också min första upplevelse av att solen inte går ned, vid klockan två på natten kunde klockan lika gärna varit två på dagen, himla underbart!




Vi vakna sent, framåt lunch, så vi tillagade vår delikata lunch över spritkök och det smakade så bra som sådan mat brukar smaka. Vi begav oss sedan iväg till festivalområdet, i väntan på den bästa var vi kreativa och målade oss själva (fast självklart var vi mycket mer pepp än det ser ut där) och tillverkade finfina tygkassar med enligt en kille ”en genialisk textrad" och jag kan inte annat än hålla med honom. Sen började då det bästa, hon som lagat mitt hjärta så många gånger då det känts tomt och som verkar bo där inne och skriva ner precis vad jag känner. Hon är om någon ett geni, Säkert! Jag stod nästan längst fram och dansade verkligen fastän hjärtat brister.



Det här var en dag av tidsresor, det första bandet vi hörde var ett gammalt 90-tals band där medlemmarna precis som alla andra sedan dess blivit äldre. Men vad gjorde det!? Känslan av 1997 spred sig i hela kroppen av deras svenska snäll-pop, tänk dig en blandning av Popsicles och Jacob Hellman, åh, det är ju så bra som det blir!! Sen satt vi på en hippiefilt med blommor och lyssnade på Stefan Sundström, vilket också kändes som en resa tillbaka ännu mer, hjälp så fint! Den här dagen köpte jag också skor från Weekday som jag velat ha i evigheter. Det skadade ju inte att priset sjunkit från en för min plånbok förmögenhet, till ett överkomligt pris. Vi hade tänkt vara uppe hela natten och dansa till MOVITS! men regnet kom och vi beslutade att det faktisk skulle vara ett helt ok slut på den här festivalen att lyssna på regnets smattrande ljud från tältets insida, så det var det vi gjorde.




Sista dagen packade vi ihop och hamnade sen på tårtkalas, mums! Vi tog bussen på världens snirkligaste väg genom de norrländska skogarna och hamnade i Bastuträsk, där kunde man köpa kläder för 20 kronor styck och byta till sig filosofiska böcker, fint ställe! Vi väntade på nattåget som skulle ta oss hemåt och mumsade på jordnötter. På tåget lånade en trevlig kille ut ett kinaschack till oss som vi fördrev tiden med innan vi alla försökte sova. Efter några byten var vi hemma igen och det här en resa jag vill göra om och om igen. Norrlänningar är fantastiska och otroligt ostressade, så underbara!







Jag känner för att visa hur det känns






Det pirrar i mig lite
det kliar lite i mina fingertoppar
och det suger i magen
Jag vill berätta något
jag vill dela med mig
jag vill ge av mig själv till världen
skriva ner mina tankar på post-it lappar och vika dem till små små flyplan
så de kan flyga iväg över hav och skogar
och fångas av tusentals händer
läsas av tusentals ögon
och bli förstådda av människor som kanske tänker likadant
för det är det jag hoppas
att det finns fler som vi
Och det är för dem jag vill öppna upp mitt hjärta
För dem som inte dömer, tittar ner och blundar för världen som den är.

Om någon är intresserad av att inspireras.



Vilken betydelse några alldeles vanliga ord kan få.


Jag älskar böcker. Jag hade knappt hunnit lära mig läsa innan jag fattade tycke för böcker. Det tog mig åtta minuter att läsa en sida ur Harrt Potter, alldeles själv. Jag var så stolt. Den här kärleken finns kvar. Jag läser varje dag, utan undantag, det är nog vid ytterst få tillfällen som jag inte läst innan jag somnar.
Jag älskar att böckerna är skrivna av en tänkande person, och att de faktiskt har slutfört boken är helt fantastiskt, eftersom jag själv knappt kan slutföra en liten novell. Men mest av allt älskar jag välskrivna böcker, där texten liksom flyter fram, som om man satt och tänkte själv, en blandning av härliga ord, vackra slående beskrivningar, tankar och att ändå få historien att gå i lagom takt framåt. Åh.

Här är några citat jag gillar:

"Vi tittar båda två på samma måne i samma värld. Vi är båda knutna till en verklighet med en och samma linje. Jag behöver bara lugnt och stilla dra den till mig"
- Haruki Murakami, Sputnikälskling.

"Vad var det jag sökte egentligen? och vad förväntade sig folk av mig? Men jag kom inte på något bra svar. Då och då sträckte jag upp fingrarna i luften för att fånga ljusstrålarna, men mina händer rörde aldrig vid något"
- Haruki Murakami , Norweigan Wood.


"...tears sliding down my face as I laughed and danced, until my feet were raw(...)I danced the only way I knew how to dance: For life, crashing into chairs, and spinning until I fell so that I could get up and dance again."
- Nicole Krauss, The History of Love.

"Vi måste utsätta oss för risker. Vi kan inte förstå livets mirakel till fullo förrän vi tillåter det oväntade att ske"
- Paulo Coelho, Vid floden Piedra sarre jag mig ned och grät.

"'Jag kunde'...vi kommer aldrig få veta vad de orden egentligen betyder. För under varje sekund av våra liv finns det sådant som kunde ha inträffat men som ändå inte gjorde det. De magiska ögonblicken går oss förbi utan att vi märker dem, men så plötsligt förändras hela vår värld genom ett ingripande av ödets hand"
- Paulo Coelho, Vid floden Piedra sarre jag mig ned och grät.


-

And now you're sitting in that train
Seeing life in a new way
And every forest sings a song
One for the heartbroken lovers
And one for the dreamers
And then there's one just for you


Jag hoppas du kommer hem dödstrött, påverkad, med skrumpna läppar och värkande ben.
Dödstrött för att du varit vaken alla nätter och dansat och talat med en pojke fin som solen.
Påverkad av skogarna, musiken och de vackra människorna där.
Skrumpna läppar av alla kyssar du fått av pojken fin som solen.
Och värkande ben av all oändlig dans.
Hoppas du har det underbart!



Hej Norrland.

Jag är rädd för du ser för bra ut i svart, svart lugg och blå anorak.

Flipped




Kan nog vara bland det finaste jag sett.

Det håller mig vaken.



Kan man ge det finaste man har till någon utan att förl
ora sig själv?

En dag på landet, mitt paradis.










Ute vid havet.


Upp till kamp, det jag drömmer om.

Bilder från Google.
Sist jag var i den stora staden på den salta sidan av Sverige var bland det första jag såg på spårvagnen in mot staden, mannen som skapat det mest fantastiska i filmväg, jag ville gå fram och säga "du har förgyllt mitt liv" men jag gjorde tyvärr inte det. Det blir ju aldrig så, att man gör sådant där. Sen någon dag senare såg jag honom igen, han satt och skrev vid ett ensamt litet bord på ett kafé, men då såg han så upptagen ut att jag absolut inte ville störa. Peter Birro kan det här med att skriva, jag vill så spendera en dag med honom på ett kafé i Göteborg där han får förklara livet, jag tror han har fler svar, eller frågor, än de flesta. Och sen fotot och skådespelarna och musiken i det här konstverket får mig att bli knäsvag. Upp till kamp krossar mitt hjärta och fyller det med tron på kärlek.

En sanning.

Jag faller för pojkar med munspel, oundvikligt.
Den här killen är inget undantag "Mr harmonica, please don´t die for me"

Vi är två.

För det första; Tack för den underbara beskrivningen av mig, den sparar jag i mitt hjärta.

People are like songs, it´s true. Jag vet inte vilken sång som bäst skulle beskriva dig, men för mig är du My Best Friend, för att det stämmer så bra, förutom the lesbian part, såklart. Mitt första intryck av dig var stark. Stark, stabil och bestämd.
Vilket du också är, men sedan lärde jag känna dig och du blev så mycket mer. Du tänker. Du tänker väldigt mycket, vilket leder till att du även förstår. Ibland lite för mycket. Men även fast du förstår och ser det som inte är fint, uppskattar du det lilla så otroligt mycket, kanske just därför. Du bryr dig om andra. Du är musikalisk. Du gillar realistiska saker. Vi har känt varandra i snart knappt ett år, vi vet mycket om varandra, men inte allt. Vi ser fortfarande nya sidor hos varandra, vi vandrar fortfarande, har inte riktigt haft tid för en te paus i solen ännu. Men du betyder mycket för människor, du liksom drar dem till dig på ett sätt skulle jag tro. Du vet vart du har dig, även när du inte gör det. Du gillar att åka tåg, jag tror att du känner dig fri då. För du gillar inte att känna dig för instängd. Du är en så fin person. Du vet vad du vill och hur du vill ha det, men ändå sätter du andra personer före dig själv. Du har visat mig en annan värld, hjälpt mig, funnits till. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka dig ordentligt, men jag hoppas att jag har all tid i världen för det, även när vi har underbara män och barn springandes runt benen. Tack, du har stärkt mig. Du är för bra.


Vi är två.

Du har en talang att se människor, du ser dem som individer och kan förstå. Du förstår. Du kan visa glädje, så man själv blir alldeles varm inombords och tänker, livet är faktiskt så fint som det sägs. Du är så otrolig omtänksam, så att man vill ge dig all glädje tillbaka som du ger andra. Hade jag inte hittat dig hade jag varit ensam med mina tankar och jag hade trott att jag var ensammast i hela världen. Det som är så fantastiskt är att jag vet, att jag inte är det nu, ensam alltså. Du är kreativ och gör något stort utav det lilla. Precis vad jag tror om ditt liv, du kommer att bli något stort, någon som gör skillnad, precis det du vill. På din väg kommer du att möta så många människor, från olika nationaliteter och i olika livssituationer som kommer att minnas dig och vara tacksamma att just de fick lära känna dig. Du kommer fånga ögonblicken som ska minnas och bilderna kommer gå till historien, precis som vi. Tack.



32 saker jag tycker om

1. Kvällssol.
2. Att Skratta.
3. Vackra fotografier.
4. Småblommiga klänningar.
5. Spontan resor.
6. Tandemcyklar.

7. Att dansa på en otrafikerad väg en sommarnatt.
8. Lukten och värmen från i tvättstugan när man tvättar.
9. Känslan efter att man gjort något man inte trodde man kunde eller vågade.
10. Sjunga.
11. Kärleksfilmer där kärleken känns äkta.
12. Live konserter. Det kan nog vara det bästa.
13. Människor som förstår.
14. svartvita vykort.
15. Att borsta tänderna utomhus.
16. Små röda stugor.
17. Havet.
18. Sommaren.
19. Böcker.
20. Vackert fotograferade filmer.

21. Att skriva.
22. Munspel.
23. Pojkar med brunt lockigt hår, djupa tankar, skjorta, hängslen och snett leende. Vill ha en sån.
24. Musik.
25. Ängar med mycket blommor.
26. Känslan som finns kvar när man vaknar efter en fin dröm.
27. Vänner. Dem är för fina.
28. Grusvägar.
29. Våren. När de första knopparna kommer, snön smälter och solen blir starkare.
30. Texter med tankar.
31. Solnedgångar.
32. Den där lyckokänslan som bubblar upp inom en. Den vill jag ha precis jämt.



Det jag kommer att berätta om den här tiden.

Jag kommer för alltid ha haft min tonårstid i början av 2000-talet. På ett sätt är det sorgligt och på ett annat sätt rätt spännande, för visst finns det en skönhet med de flesta årtiondena, även den här? Jag hade självklart hellre varit född någon gång i slutet av 40-talet, varit barn men ändå minnas 50-talet och varit den där nyskapande hippien som stod för kärlek, revolution och protesterade mot vietnamkriget. Det är svårt att vara sådan nu, eftersom den tiden är förbi. Jag hade hur gärna som helst varit sextiofem nu och se tillbaka på allt otroligt spännande livet hade att erbjuda. Nu vet jag inte, jag har allting framför mig, jag har fortande inte smakat det absolut bästa sushin eller vet känslan av att inte längre vara en, utan två, jag har allt det att se fram emot. Men jag kan ju också oroa mig för jag vet ju inte om jag kommer få uppleva det. Ser man tillbaka så vet man. Mitt mål är att dö nöjd och tänka, jag fick ut det jag ville av livet och gjorde det bästa av situationen. Men jag vill inte vara sextiofem på 2050-talet, jag vill inte!
Jag spenderade förra söndagen med huvudet i min mormors knä, medan vi såg på "hundra svenska år" på SVT och mormor berättade och mindes sina år. Jag gillar minnen, det är det finaste man har, sparat liv. Den söndagen är en sådan dag jag kommer spara och ta fram när jag bli äldre och berätta om för mina barn.  Jag kommer också berätta om det hemska med den här tiden. Hur jag var tonåring i en extremt utseendefixerad tid, något som gör mig rädd, jag har varit emot allt det här med bloggar eftersom det allt som oftast får andra människor att känna sig mindre när man läser om andra människors "perfekta liv". Men nu fick det faktiskt vara värt ett försök.  Jag hoppas bara inte att fixeringen vid fabricerad lycka eller ett utseende som duger blir värre för då utvandrar jag till där människor lever för dagen och inte bryr sig om sådant som egentligen inte behövs. Jag är trött på det här. Varför mår vi så dåligt? Varför oroas vi av vad andra tycker? Varför lever vi aldrig i nuet? Hur kan vi handla kläder som producerats på ett oetiskt sätt? Hur kan vi bli glada av rea när vi vet att den bara beror på att det producerats för mycket skräp? Jag förstår inte. Och det mest frustrerande, vad kan jag göra?

Men självklart finns det fina saker här, just nu, med. Jag ska ha loppis tillsammans med någon som betyder något i morgon och jag har precis upptäckt Laura Marling och bokat biljetter till visfestivalen här hemma, sådant ska jag självklart minnas och berätta om med.





En ung Bob Dylan.



Jag är kär.

Beroende, blåbärspajer och sanningar.


Har ni tänkt på hur tyst det blir när det är strömavbrott? Det liksom surrar till i alla apparater, som man annars aldrig medvetet hör, och sen blir det knäpptyst. Allt man hör är ens egna frågande tankar och vinden som fridfullt blåser utanför fönstret. Det är alltid spännande med strömavbrott, något vackert. Speciellt på vintern när man kan tända stearinljus, koka te på ett sånt där gammalt tält-kök som man sätter några stearinljus under och väntar i en evighet på att det ska koka och prata i totalt mörker och fler stjärnor syns på himlen utanför.
Men idag, idag var det annorlunda. För idag står det en blåbärspaj i ugnen och man hör hur man själv tänker: "Åh nej! Blåbärspajen, hur gör jag nu?!". Man har glömt hur länge den varit inne, eftersom man bara gått tvärsöver köket och satt timern på mikron. När det är strömavbrott blinkar det bara två prickar, där nedräkningen till pajen förut var. Helt plötsligt blir strömavbrott något dåligt.
Och sedan, när man förstår, hör man hur man tänker att vi är så fruktansvärt beroende. Vi är beroende av elektricitet, vi är beroende av pengar, vi är beroende av bilar och olja. Det gör mig rädd. Man känner sig liten när man tänker att överallt i hela världen är vi beroende av precis samma saker, och att dessa saker har blivit livsnödvändiga för oss. Men det sjukaste av allt är ändå att det är dessa livsnödvändigheter som bidrar mest till det som kan komma att bli vår död.   
Så fort något inte fungerar tänker vi "Åh nej, min blåbärspaj!". Även fast man i alla tider har ätit blåbärspaj, även när elektriciteten inte fanns, även fast elektriciteten snart är tillbaka, för det är ju trots allt endast ett strömavbrott. Och när elektriciteten sedan kommer tillbaka kan min paj bli klar, utan minsta missöden.
Dessa tankar tänker man ofta, att vi är så beroende. Men då tänker man dem bara, man förstår dem inte, kan inte riktigt ta det till sig. Men när det blir strömavbrott och man har en blåbärspaj i ugnen blir dessa tankar till en sanning.
Och sen surrar det till i alla apparater igen och den magiska stunden fylld av tankar som blir till sanning och utan elektricitet är som bortblåst.


blåbärspajen.


P.S Att starta en blogg har, likt ett mirakel!, givit mig skrivarglädjen tillbaka. Tack, nu är jag lite mer hel igen!

Fånga tiden.

Jag är fascinerad av musik. Jag tycker det är så himla underbart att man kan spara toner och ge dem till någon annan, särskilt på en skiva av plast med spår i som tillsammans med en nål och lite elektricitet kan fånga en känsla, men moderniteter som Spotify är rätt bra det med. Jag brukar inte bli speciellt avundsjuk på människor eftersom jag tror att vi alla är lika och har samma kapacitet att göra något fint, men ändå imponeras jag något fruktansvärt och blir avis på personer som är som ett med sitt instrument, så otroligt underbart. Det är nog en av min högsta önskningar att att jag skulle haft den talangen.
Sol

En handfull regn.

”Jag tänker att våra liv inte är så mycket mer än en handfull regn. Några kyliga droppar vatten, som tappade ur himlens kristallklara källa. Så tillfälligt, så flyktigt, så nära ett underverk. Och vi kupar våra händer för att hålla kvar dem och sakta tar de vår kropps värme och blir till sist ett med oss. Vännerna vi får i barndomen lever för alltid med oss. Vi bär dem med oss som ett slags inre navigationsverktyg, slagrutor med känslighet för världens alla underjordiska flöden och källsprång. Det är med de vänner vi får under barndom och ungdom som vi lär oss förstå världen. De är det arv vi fått lösa in i förtid för att vi ska ha något att leva av.

Bengt var min vän. Han var den vän tillsammans med vilken jag blev den jag är.” - Niklas Rådström


”Den 22 maj 1977 skrev min barndomsvän Bengt ett avskedsbrev. Han skrev att han inte ville leva om han inte kunde leva ett människovärdigt liv. Tidigare på kvällen hade han varit på en poesiuppläsning i Riksdagshuset. Efter hade han gått och lämnat brevet och några personliga saker i sin mors lägenhet. Sedan gick han inatten genom staden till Västerbron och störtade sig därifrån ner mot en säker död”




Niklas förlorar sin bästa vän Bengt när han bestämmer sig för att inte ta del av livet mer, den här boken skildrar deras gemensamma barndom och tonårstid i ett 60-70-tals Stockholm men också sorgen som Niklas måste bära med sig efter Bengt. Det här är en bok med mycket "varför?" i och när man läst den ser man kanske vissa saker lite annorlunda. Boken passar kanske inte riktigt på stranden en solig dag men ta en dag som det regnar åt den här boken. Den berör på ett sätt som ibland till och med gör ont på riktigt men den är ändå så himla fin!


Kvällsfika.



Om jag fick bestämma.



Om jag fick en önskan uppfylld. Om jag fick forma världen hur jag vill. Om jag fick bestämma.
Om jag fick bestämma skulle alla, verkligen alla, gå omkring och hålla sin älskade i handen och le hela tiden. Alla skulle ha en allra bästa vän, att tala om allt med. Alla gator skulle vara av kullersten, alla hus skulle ha färgglada fönsterluckor och murgröna längs väggarna och alla vägar skulle vara av grus. och när alla cyklar på gamla rostiga cyklar med blommor i korgen skulle man hälsa glatt på varandra.  I varje gathörn skulle det sitta en singer-songwriter med en gitarr och ett munspel. Solen skulle skina hela tiden, fast rosa om natten.
Det skulle alltid vara sommar och körsbärs- och äppelblommorna skulle blomma hela tiden (men för dem som gillar snö finns det självklart vackra fjäll att besöka). Alla pojkar skulle gå klädda i gubbkeps, skjorta, hängslen och ha lockigt hår. Alla flickor skulle bära vackra 50-talsklänningar i valfri längd, för att dem vill såklart, för man tvingar ingen att ha på sig speciell klädsel. Den huvudsakliga sysselsättningen vore att promenera hand i hand och tala om tankar och känslor, precis vad man tänker. Och alla skulle förstå. Och mitt i dessa promenader skulle man ibland ta ett par danssteg till singer-songwriternas musik, av ren lycka.


Vi skulle hjälpa varandra, världen över. Det skulle inte finnas några pengar eller onödiga prylar, för det vi behöver gör vi själva. och istället för att sitta vid datorn skulle man skriva, läsa och resa. För man måste upptäcka och spara minnen med sin polaroid kamera och sprida dessa bilder över världen, till underbara människor man mött på de resor man gjort på sin gammla rostiga cykel.
Och under den rosa himmlen på natten, skulle alla kyssas mjukt med den de älskar mest.


Om drömmar är så vackra, varför är då inte allt det?


Sånt som gör mig glad.

Jag tror jag är en sån som kan se det fina i det lilla i alla fall försöker jag. Saker som gör mig så himlans glad är bl.a. att sitta på ett berg i Slottskogen tillsammans med vad jag tror är några av världens bästa människor och se solen sakta sjunka ner mot andra sidan jorden samtidigt som man hör ett av världsberömt band spela bakom träden.
En dag i Göteborgsskärgård med färska räkor och Håkan Hellström.
Loppmarknader i den lilla stad jag hade tur att växa upp i.
Min symaskin, att bara få sitta ner och skapa något det är som terapi för mig.
Och sist men inte minst musik, LP- skivor som gärna får spraka lite eftersom det är sånt som hör till.

Jag måste få säga, även fast det är sorgligt, och även fast det var så länge länge sedan


Jag var hos min farder förut, där rotade jag genom hela huset i jakt efter saker att sälja på loppis. Och då hittade jag en bok, en liten bok med tecknade figurer på framsidan. Jag mindes den med en gång. Och jag öppnade den och fann två små sorgliga dikter, skrivna av en liten förvirrad flicka.
Och jag måste få dela med mig av dem, nu när jag kan.


Min första begravning.


Första gången jag såg den starkaste personen jag visste gråta.



En plats på jorden, en del av mig.

Möter alla mina rädslor. Flyger över atlanten och tar tunnelbanan in till världens vackraste stad. Alla här ser så snygga, intellektuella och framgångsrika ut och körsbärsblommorna finns där som alltid. Jag är lycklig, lyckorus.
Ut på promenad i regnet, med ett paraply  i ena handen och med en liten flicka i den andra. När en vattenpöl uppenbarar sig hoppar flickan i den på sin mormors inrådan.
Peanutbutter  och French toast till frukost. En treåring pussar mig på kinden och säger, I love you.
En promenad med hunden efter frukost, sedan till ett badhus med massa småbarn med olika nationaliteter. När man är fem inser man att hudfärg gör skillnad. Det är sorgligt.
Ett hus som tillhör två skilda musiker på en plats, en plats jag sent kommer glömma. Allt är pittoreskt och som i en dröm, Joni Mitchell toner hörs från köket. Extremely Loud and Incredibly Close - Jonathan Safran Foer i en hammock på verandan. Det blir inte så mycket bättre än så här.








Som jag vill



Gymnasiet, åh gymnasiet. En sinnes rolig och underbar tid, fylld av promenader, te, dans, knasiga upptåg, leenden, konserter, resor, tågluffning, sång, plugg och fina vänner i skolans korridorer fyllda av skratt. Mitt i allt träffar jag en pojke. En fin pojke med lockigt hår, snett leende och djup blick. Han arbetar på hemköp, spelar gitarr, dricker te och tänker. Med honom går jag många nattliga promenader och kysser med ryggen mot ett träd. På studenten är jag tok lycklig, självsäker och vacker och har MVG i nästan alla ämnen, så att jag kan utbilda mig till vad jag vill.
Sfeerbeeldhm2011ss4_large
Jag arbetar på café, i en söt rosig bakgård med grus under skosulorna och som har live spelningar varje fredag, i Göteborg, där jag delar lägenhet med Klara. Vi går på indieklubbar, talar djupt, har picknick i slottskogen och pussar litegrann på varsin fin fin pojkvän. Vi lever livet lite galet mycket.
När jag skrapat ihop tillräckligt med pengar och mod packar jag min blommiga koffert och beger mig till Indien, Afrika, Sydamerika, Frankrike och andra fina ställen för att volontärarbeta. Vareviga dag får jag ett brev av min pojke, och jag gråter och ler till vartenda ett av dem. På min resa träffar jag mängder av fina människor, knyter kontakter och upplever fantastiska saker, samtidigt som jag växer otroligt som människa.
När jag kommer hem, kommer jag in på psykolog utbildningen och bosätter mig ännu en gång med Klara i vårt älskade Göteborg, där plugg och sena kvällar med mycket kaffe blir lite av en vardagssak. Då öppnar vi köksfönstret på vid gavel och låter den friska luften och storstadsljuden skingra våra tankar. Vid sidan om börjar jag skriva, på riktigt, till vad som kommer att bli en bok.
Tumblr_ll1vspajf51qk1bnoo1_500_large
När vi alla är färdigutbildade, vid 25 års ålder, reser jag och min pojke, som numera är en färdigutbildad Historielärare (Har tid för barnen, engagerad i sitt arbete, ser tillbaka, men har även ett gott öga på framtiden), ut i Europa. Vi sitter på caféer längs rosenklädda murar, åar, vandrar i berg, puttar igång hyrbilar och bor på vandrarhem med med blå fönsterluckor och rosor eller murgröna längs de skitiga husväggarna i Italien och södra Frankrike.
5866059660_6dbdedd6df_z_large
Vi köper en liten röd stuga med vita knutar, krusiduller, kakelugn, spetsgardiner, mossa och träväggar vid en sjö, där vi har nära till både Göteborg och Västervik. Där har vi Hästar, katter och en hund. En pojke får vi, Tristan, och vi är en mycket lycklig familj, inte mindre lyckliga blir vi då Elizabeth kommer ett år senare. Vår lilla familj gör allt tillsammans, reser, skrattar och hjälper varandra.
Tillsammans med Klaras familj, som vi hälsar på allt som oftast och har lika bra kontakt med som under tidigare år, köper vi en stuga i Göteborgs skärgård, där vi spenderar somrarna med våra föräldrar och vänner. Där fiskar, leker, badar, sjunger, dansar vi och äter kräftor tills vi storknar.
Våra barn växer, vi upplever allt mer, men kärleken mellan alla oss lyckas ändå växa sig allt innerligare i takt med att vi mognar.
Och tusen konserter, resor, skratt, dans och leenden rikare ler vi tillbaka mot våra underbara liv, där vi sitter som åttioåringar över en kopp te, på varsin vit trästol vid stugan i skärgården, talandes om vår ungdom, tankar vi haft, våra barn och barnbarn, tittandes på våra makar som fiskar på bryggan i kvällsolen, på våra numer vuxna barn som sitter i hammocken och pratar, på barnbarnen som springer och leker barfota, hörandes på vattnet, fåglarna och skratten.

En liten inblick, önskning i något underbart.


bildkällor: weheartit


En juni månad.








RSS 2.0