Promises look good on paper


Fina citat från finaste låtar, som jag älskar extra mycket:

"Love it will not betray you, dismay or ensalve you, it will set you free. Be more like the man you were made to be"
Mumford & Sons – Sigh No More

"Plant your hope with good seeds, don´t cover yourself with thistle and weeds."
Mumford & Sons – Thistle & Weeds

"In this bodies we live, in these bodies we die. Where you invest your love you invest your life."
Mumford & Sons – Awake My Soul

"I see you building the castle with one hand
while tearing down another with the other"

Kings Of Convenience – Me In You

"And I'm just a shadow of your thoughts in me
But sun is setting, shadows growing"

The Tallest Man On Earth – The Dreamer


(bilder från weheartit)

Alla goda ting är tre.

☏ Tågbiljetten för att se Håkan i finaste Götet och Ringo och Cat där över. Så fint som det blir!

 

☏ Åh, den här klänningen är en fruktansvärt ytlig sak att tycka så här mycket om, men jag kan inte låta bli. Det är en sjömansklänning med krage på ryggen och den är från Soho, gillar den liksom mer och mer för varje gång jag ser den. Därför får den hänga på min dörr som ett konstverk.

 

☏ Imagine. Vad mer behöver man säga? Den här skivan är så gudomligt bra, så nära ett mästerverk man kan komma faktiskt.


It´s like you´re homesick for a place that doesn´t even exist


För ett tag sedan sade min mor detta till mig: Var du än är, känns det som om du vill vara någon annanstans.
Det ställde till det för mig, det rörde om i min hjärna. Det var som om hon dragit i snöret till den rostiga glödlampan över mitt huvud och fått den att blinka till. Var du än är, känns det som om du vill vara någon annanstans.
Och jag förstod att hon hade träffat precis rätt. Det är sant. Var jag än är, vill jag vara någon annanstans. Jag tror att jag drömmer för mycket, fantiserar för mycket, vill för mycket och är lite för dålig på att leva i nuet och ta vara på det jag har. Och jag har hela mitt liv fokuserat alldeles för mycket på det som har varit, och är, negativt. På så sätt glider det goda mig ur händerna. Men saken är, att jag inte vet vart jag vill. Om jag ställer mig den frågan, så inser jag att jag ändå har det ganska fint, och att det nog kan bli ännu bättre. Så, platsen jag längtar till, den finns nog inom mig. Det ligger i att kunna älska mig själv, tro på mig själv och vara nöjd med den jag är. Det jag längtar efter är helt enkelt att vara nöjd, att se det positiva och vara hemma i mig själv. Varken någon annan eller en annan plats kan ändra på det, bara jag själv.
I höst ska jag hitta hem i mig själv.


Tickle me pink

Lite såhär såg det ut i helgen, det var som ett dygns sommarlov, så fint.



Det var, monopol, land och stad, skagenröra, bad, kaffe, te långa cykelturer, godis, kvällssol, två vänner cyklar och tomma landsvägar.


Den här eftermiddagen har spenderats framför datorn, då jag försökt få tillbaka alla bilder till denna lilla plats på internet, som jag skickligt nog lyckades ta bort. Nu har jag gett upp och äter baked beans, stekt ägg och knäckebröd och lägger ner mer själ i körsångsläxan än kemin, biologin och matten.

Hoppas ni har en fin måndag och är lyckligt kära.

Funderingar.

Jag har en favoritsysselsättning, en rätt så udda sådan tror jag. Jag kan ägna timmar åt att sitta i en folkmassa och studera de människor som finns runt mig. Jag är en sådan person som alltid studerar min omgivning och försöker förstå varför folk gör och reagerar som de gör. Varför vissa sitter ensamma, varför vissa är skuggor som följer personen längst fram minsta vink och vad som har gjort att vissa människor kan känna ett behov av att trycka ner andra och varför vissa människor uppfostrar sina barn så otroligt olika, hur vissa kan skrika åt sina barn och förvänta sig att de då ska förstå och lyssna bättre. Jag blir liksom förvirrad av människors oförmåga att tänka i mer än ett led. Folk som gör en sak utan att ens ha en tanke på konsekvenserna, som om bara nu finns. Är det inte just det som gör oss så speciella? Vi kan tänka framtiden som något som kommer hända, ändå så är vi väldigt giriga och vill ha allt nu, som om inte lycka är den materiella standard man lever i. Det finns verkligen människor som jag känner noll tillhörighet med som jag inte kan hitta en enda likhet med förutom att vi då är så kallade människor. Jag tycker det är intressant hur personer från samma kompisgäng på något vis alltid tenderar att vara likadant klädda allihop som om det är någon slags sekt de bildat. Jag skäms för att jag ibland är precis så, jag dömer dem jag möter på deras utsida och avfärdar dem direkt, vilket är helt fel. Jag vill vara en öppen person som kan se alla människor för den de egentligen är. Men varje gång jag möter en människa kan jag inte låta bli att tänka att den också har ett liv med människor den älskar och att den också upplever världen, fast på inte samma sätt som jag naturligtvis. Jag hoppas att det i den utbildning jag väljer ingår studietimmar där man bara får studera folkmassor och allt intressant liv som händer runt om oss och de relationer som finns mellan människor. Jag har för tillfället lite svårt att bestämma mig vad jag vill göra i framtiden så därför undrar jag om någon som läser det är har några tips?

 

Vad kan jag tänkas bli när jag blir ”stor”?



I guess i take after my mother, at least that what she says


Utdrag ur min dagbok.
"Jag önskar att jag kunde kontrollera framtiden som med drömmar. Forma den och drömma som jag vill. Så att jag kan njuta fullt ut av det, som jag gör med en bra bok, läser slutet först för att kunna njuta av läsningen eller, om boken i fråga inte slutar bra, slå igen boken och läsa något annat. Om framtiden var som drömmar, skulle jag drömma om vackra dagar, mysiga caféer och en värld så vacker som ett vintage redigerat foto av ett dansande par i kvällssolens sista strålar."


Bild från förra hösten, sådant mysigt som man kan se fram emot.
Förra hösten tände jag även stearinljus kring mig i rummet, satte mig
på golvet, lade pasians och lyssnade på Jose Gonzalez – Veneer om kvällarna.


Nu ska jag tvätta håret med ägg, inspiration från en vän.

Ett virrvarr av trevliga människor, accent, röda dubbeldäckare och tusen caféer.








Un petit festival au milieu de nulle part.

Utanför en nätort på en slätt åker jag nu på årlig festival som ett avslut på sommaren. Vädret kan inte bli så mycket värre än förra året, för då fullkomligt öste regnet ner på oss och skorna sjönk ner i gräset, men det var fint ändå.

En sjöman älskar havets våg.

Jag funderar mycket på det där om vad man tänkte, hur man såg på saker och upplevde det som utspelade sig runt om på den tiden som man inte minns. Jag tycker det är sorgligt att alla de där åren bara är försvunna. Eller, ja, de finns där och de var där och då jag formades till den jag är idag men jag skulle kunna ge nästan vad som helst bara för att kunna veta  vad jag tänkte. Åh, gud vad jag vill veta vad som försiggår i ett litet barns hjärna eller rättare sagt vad folk i allmänhet tänker på. Människor är alldeles för komplicerade.

My Heart Is An Empty Room

Ett rum säger mycket om vem man är. Det här är jag.


Fast lite stökigare, såklart.

Hoppas ni har en mysig och himmelskt fin fredagskväll.

För att utseende är allt?




I was born with this story, it´s older than I


Efter att ha stirrat ner i bänken och ritat små fyrklöver på papper en halv Kemi lektion och varit lite smått livrädd resten av den börjar man undra lite varför man valt den väg i livet som man valt. Eller när man tycker att det är lite för många x och y:n, eller lite för mycket F=mg, P=F/A och olika principer. Förhoppningvis är det en del av mig som fortfarande är kvar i sommaren, och förhoppningsvis ger den snart upp och hjälper mig att reda ut alla x och y. Skolatarter är alltid långsamma. Och det känns som om man har gått upp, släpat väskan till skolan, släpat böckerna och tittat, lyssnat, räknat, tittat på klockan var femte minut i oändligt mycket mer än 3 dagar. Och jag tror att vädret har glömt att det faktiskt är augusti, sommaren borde få fortkörningsböter.
Jag skulle plugga, lära mig 46 grundämnen utantill, räkna matte och allt det där. Men mitt huvud verkar vara mer inne på fina fotografier, bra musik och att fantisera och överromantisera den här lilla världen vi bor i.



Imorgon har jag sovmorgon till tolv, dans i en och en halv timma och sen ska jag och fina vänner cykla ut till Amys stuga, för skratt, bad, matlagning, samtal och sovning. Det ser man fram emot!

Små fynd.



En LP man faktiskt bara måste ha i sin samling för 15 kr.
Underbart söta lackskor som mamma blev sur på att de var försmå till henne för 10 kr.
Sytrådsset med 64 bitar i alla de färger man kan behöva för 30 kr.
Ibland är det bra att bo på det lilla ställe man gör.

När jag och min kamera går hand i hand

Fotografier från då och nu. Jag vill ut nu, se världen genom linsen och forma den lite som man vill, berätta en historia. Men det regnar. Så därför bjuder jag på dessa, ett litet urval.
Men det doftar nybakat bröd och det står en varm sockerkaka på bordet framför mig, så jag är rätt nöjd ändå. Om jag kunde få jobb och en famn att vara i på kalla höstkvällar vore allt perfekt.

This is very much home to me.

Kylan som sprider sig i kroppen när man hör nyheten, när man inte riktigt vet vad som har hänt. Hur man spetsar öronen för att få den information som ska minska oron.
Nu hoppas jag bara att allt är okej, men att något sådant här händer just där känns helt overkligt.

Jag tror det här var vad de kallar en helt vanlig eftermiddag.

Vi har pratat om sådant man gör i vår ålder, som hur det är att komma tillbaka till den värld där allt döms efter vad man kan se på ytan. Vi har druckit the och tittat på bilder från den finaste resan. Blivit arga för att trenchcoaten på 2hand var för stor och för att Bob spelar i Globen och inte på ett litet mysigt ställe som Cirkus och peppat för Visby. Lyssnat på alla de bästa LP skivorna, Bob Dylan and the Band, Ryan Adams och Tom Petty och förfinat lite här inne.

Himla sorgligt och vackert tycker jag.

Det började spridas ett rykte att han var poet.


Han lärde sig att leva med sanningen. Inte acceptera den, men leva med den. Det var som att leva med en elefant. Hans rum var mycket litet och var morgon måste han tränga sig förbi sanningen för att komma till badrummet. För att nå fram till byrån och hämta ett par kalsonger måste han krypa under sanningen och hoppades bara att den inte skulle välja just det ögonblicket för att sätta klorna i honom. - Nicole Krauss

Last night of freedom, another new beginning

Jag tänker tillbaka på andra skolstarter. Förra året, året innan det, sjuan, sexan, första dagen i grundskola, första dagen på dagis. Alla har varit början på något nytt, något större. När jag var mindre trodde jag alltid att det skulle bli så mycket svårare allting. Bara sådär. Men så blev det inte. Förra skolstarten var störst. Gymnasiet. Det var hemskt till en början, men med tiden blev det bättre än någonsin. Så vad händer nu? Tvåan. Blir det svårare? Blir jag säkrare? Lär jag mig äntligen att dansa som jag vill?
But I do have a good feeling about this.

Sista dagen på sommarlovet har jag:
- ätit frukost i sängen. All brans, smak av London.
- Promenerat med Claire.
- Suttit på en brygga med vänner i solen.
- Klippt min lillebror.
- Bakat muffins.
Och nu ska jag dricka citronmeliss te och titta på Komissarie Montalbano, för att italienska är det finaste språket med härliga gester.

Förövrigt önskar jag att världen var lite mer som en vintage-bild.



(weheartit)

Imorgon ska jag hämta London bilderna. Det blir kul. Titta in då.

Det kallas tvivel, det där som stör, som en klump i magen och ett konstigt humör.

Idag är en sådan dag när jag känner mig halv, liten, ynklig, bara en av alla miljarder. Men samtidigt känner jag att jag bara är för mycket, för högljudd, för mycket i centrum för egen, för konstig. Allt bara snurrar. Jag är en självsäker person i grunden som är målmedveten. Men idag känns det som dåliga egenskaper. Idag känner jag mig som en överkörare som inte lyssnar, som bara sätter mig själv främst. Idag känner jag behov att höra att det inte är så, fast jag vill inte att någon ska veta att jag ibland är så här ynklig också. Det är jag rädd för att visa. Det är väl det här som är att vara människa? Idag vill jag ha någon som alltid finns bredvid, som kommer att ligga i min nittiosäng och andas i mitt öra, som jag kan skrika på som ändå kommer älska mig för allt och samma sak tillbaka. Jag är halv, men tvivlar på om jag kommer att våga ge den halvan till någon annan som också är halv så vi kan bli ett. Vill någon ge en halva till mig? Jag tror inte det. Idag är en sådan dag, när jag tänker allt för mycket. Kommer den här terminsstarten vara som den förra vet jag inte om jag vill gå igenom den, jag vill inte var så här bräcklig. Det kanske är att komma hem till det vanliga som får mig att tänka så här. Jag är trött på det vanliga, och det har inte ens börjat.

 

Förlåt, jag vara bara tvungen att visa att sådana här känslor är så som jag också är. Jag visar nog inte det allt för ofta. Vet inte om man ska det.


Fransk, vacker och med ett fint budskap.

Hittade den här otroligt fina tavlan i en hög med sådant man köpt men som aldrig riktigt fått plats någonstans.





Det är så jag vill vara.


Inuti mig har jag en värld som är större och mer spännande än världen utanför, jag är en värld, du är en värld.


How not to fall when fall comes

Hösten är här, som vi alla redan är alltför medvetna om. Och är man då som mig så kan det behövas vissa hjälpmedel för att ta sig genom den. Även fast den ibland är ganska fin, så är den kall och mörk. Och även fast det ännu bara är augusti, kan det vara bra att vara förberedd.

How not to fall when fall comes:


♥ En riktigt bra film, eller flera, som man kan se och må bra av. Ska innehålla kärlek, glädje och en nypa solljus.

Kan vara Flipped

Pride and prejudice

Eller dirty Dancing.

♥ Bra böcker. Även böckerna ska innehålla kärlek och vara mestadels lyckliga. Helst ska det vara en serie som man kan leva sig in i under en längre tid, tillexempel Främlingen av Diana Gabaldon. Men även böcker skrivna av paulo Coelho, Haruki Murakami och Jane Austen fungerar fint för mig.


♥ Musik. Tänd ljus, gör det mysigt och lyssna på musik som gör dig glad men som ändå är lugn så att det passar hösten utanför fönstret: När hösten smyger sig sakta inpå

♥ En vän, så att man känner sig mindre ensam.

♥ Långa promenader. Ta ett paraply, varma kläder och gå ut för att njuta av den klara luften och rensa höst-tankarna.

♥ Rykande varma bad. Det behövs verkligen vid genomträngande kyla och nedstämdhet. Verkar mest med tända stearinljus.

♥ Varm choklad. Även te fungerar bra, men för mig är vamr choklad rena medicinen för regninga och snöiga dagar.

♥ Fina kläder. Det gör en glad att åtminstone vara fin mitt i allt det trista.

♥ Planera något. Kan vara en resa, en framtida bok att skriva eller vad som helst. Att ha något att se fram emot gör allting lite lättare.


Har ni fler förslag på hur man överlever hösten?

Vi var där.

Idag är en sådan dag när det bara regnar, vädret är som jag känner mig. Men att byta kläder med ens bästa vänner och cykla och bli genomblöt bara för att hämta bilder känns ändå som en rätt bra dag. 


Becky var också med, men eftersom jag inte vet om hon vill synas här så blir det bara du och jag så länge. Hade någon sagt till mig för ett år sedan att jag skulle göra det här tillsammans med er så hade jag inte trott dem för fem öre. För mig var ni då bara någon som alla andra i den här världen. Men nu är ni en del av mitt liv och jag är väldigt tacksam för det och det jag älskar mest är att vi för evigt kommer ha fantastiska minnen ihop som aldrig går att ändra på. Tack för den här resan och det som hitills har visat sig av det här året. Den här resan har fått mig att få ett hem till, för en del av mitt hjärta finns där och då är det hemma, nu är mitt hjärta i fyra städer på den här planeten. Jag saknar London enda ut i tåspetsarna eller mest av allt saknar jag friheten!

Home

Jag vet inte om jag trodde att man på så kort tid kunde slå rot i ett land i en stad, så mycket att man tänker tillbaka på det som hemma, när man sitter framför sin egen dator i sittt eget kök och dricker sitt eget te och änså känner sig borta. För jag blir orolig av att inte höra storstadsljuden och sirenerna utanför ett halvt öppet engelskt skjutfönster som man suttit varje kväll och borstat tänderna i, och jag vill kunna gå ner för alla lutande 62 trappsteg och andas London luften, se parker, känna dofterna och gå i oändlighet, titta in i ett antal extra fina butiker och sen gå in på ett av de tusentals fina cafér som låg i varje gathörn. Alla marknader, dubbeldäckarna, Notting hill, camden, we will rock you♥, soho, themsen, hyed park. Det var mer fantastiskt än vad jag någonsin vågade hoppas på. Jag förstår det nog mer nu än vad jag gjorde då.
Men det ligger bara några hundra mil bort, två timmars flyg, sen ligger den där. Staden. london. Med alla snygga, trevliga och söta människor samlade på ett ställe.

Det trillar nog in lite bilder så småning om.

I've looked at clouds from both sides now ☁

Bows and flows of angel hair and ice cream castles in the air
And feather canyons everywhere, i've looked at cloud that way.
But now they only block the sun, they rain and snow on everyone.
So many things i would have done but clouds got in my way.

I've looked at clouds from both sides now,
From up and down, and still somehow
It's cloud illusions i recall.
I really don't know clouds at all.

Moons and junes and ferris wheels, the dizzy dancing way you feel
As every fairy tale comes real; i've looked at love that way.
But now it's just another show. you leave 'em laughing when you go
And if you care, don't let them know, don't give yourself away.

I've looked at love from both sides now,
From give and take, and still somehow
It's love's illusions i recall.
I really don't know love at all.

Tears and fears and feeling proud to say "i love you" right out loud,
Dreams and schemes and circus crowds, i've looked at life that way.
But now old friends are acting strange, they shake their heads, they say
I've changed.
Something's lost but something's gained in living every day.

I've looked at life from both sides now,
From win and lose, and still somehow
It's life's illusions i recall.
I really don't know life at all.


What went through your mind in that very exact moment?


London

Förhoppningsvis sitter vi på ett mysigt café, skrattar, tittar på söta pojkar eller springer runt på en fin marknad precis i detta ögonblick.




Mamma.

Snart fyller du jämt, som något stort fast det egentligen bara är som vilken dag som helst. Men jag hoppas du blir firad med pompa och ståt eller rättare sagt, precis som du vill. Jag tänkte skriva en liten text bara för att minnas hur jag som sjuttonåring kände för min mamma.

 

Din och min relation började med 12 timmars stormvärkar innan jag tillslut visades den här yttre världen. Du har sagt att efter den persen vet man att man inte vill ha fler barn. Sen tog den uppväxt jag inte skulle ändra på för allt i världen vid. Du har kämpat, visat kärlek och bara alltid funnits där. Du pluggade hundra procent, jobbade natt på sjukhuset och var samtidigt mamma, förstår inte hur du lyckades, men det gjorde du! Jag frågade en gång varför du inte hade studerat innan vi föddes och du svarade att då fanns ingen motivation och inget att kämpa för men nu hade du oss, mig och min bror. Det kanske är så det är att få barn?

Du har visat mig världen och hur fin den faktiskt kan vara, du har givit mig åsikter eller i alla fall fått mig att tänka på det samhälle vi lever i. Du har inte lagt massa pengar på oviktiga saker, utan visat mig små fina hörn av världen och dess människor. Det är nog det jag är mest tacksam för. När jag var liten förstod jag inte riktigt varför jag inte fick nya kläder utan sådant som använts av någon innan och varför jag inte fick ta någon leksak när man åt den där barnmenyn på världens största hamburgerrestaurang, jag blev arg på dig för att jag inte fick göra som alla andra. Men nu är jag tacksam att du gjorde som du gjorde eftersom det fick mig att förstå. En leksak kan inte vara så mycket lycka för mig så att den väger upp det miserabla liv det barn som kanske tvingats producera det lever. Hur fina nya kläder än kan vara så är det inte värt att ta jordens resurser för att producera något som ändå slängs bort när det två månader senare inte är modern längre. Du har helt klart gjort mig till den jag är.

Du kämpar för att alla människor ska få en lyckad framtid och att de ska få syssla med något som gör dem lyckliga. Du är en optimist enda ut i fingerspetsarna och tror på det goda i alla människor, det är något jag måste bli bättre på.

När du fyller år ska jag göra ett magnifikt bildspel till dig med bilder som är både smickrande och med sådana som du helst vill glömma men som jag tycker är så charmerande. Du skulle för allt i världen inte vilja att något sådant visades på en sådan här plats eftersom du inte förstår hur människor kan vika ut sina liv till andras beskådning. Jag förstår precis vad du menar.



Kärlek är att förstå vad andra ser - ett liten berättlese

Det var en gång en prins. En prins med brunt lockigt hår och gröna intelligenta ögon. Hans fader var den store kungen, bokstavligt talat. För att i Konungens land visade man sin rikedom med vikt. Prinsen var lång och mager och ansågs vara till åtlöje för hela kungariket. En prins, så mager! Det var skandal. Men prinsen fann ingen lycka i att äta, för hans intelligenta ögon såg att uppdelningen av mat i kungariket var skadlig och brutalt fel. Medan de rika dog av för mycket mat, svalt de fattiga av för lite. Prinsen förstod aldrig detta. Därför fann han ingen lycka i att äta. konungen var förargad. Hans son dög inte till något. Han visade nyckelbenen som tiggarbarnen och hovets pionist kunde säkerligen spela ett helt stycke på hans revben. Inte kunde han förmå sig att finna en stor fyllig prinsessa heller. Nej, vad dög han till? Prinsen dög åt mycket, som konungen inte såg. Han var faktiskt den enda i hela kungariket som dög till något vettigt. Han fann ingen lycka i att äta, men hann fann den då han tecknade, läste, skrev och promenerade i den grönskande skogen bakom slottsgårdens mur. Han brukade rymma från konungens ekande röst genom slottets steniga korridorer, betjänternas trötta försök att få honom att äta och sina plikter som prins, för att ge sig ut i skogen. Där gick han längs den rådjurs upptrampade stigen tills den nådde en liten ringlande bäck djupt inne i skogen. Där brukade prinsen ta av sig på överkroppen, sätta sig med benen i kors lutad mot en trädstam och njuta av solens glesa strålar som tog sig genom de rika lövkronorna högt ovanför honom, lyssna till bäckens lugna sång och skogens tysta andetag och tänka genom vad som fanns och inte fanns i hans liv. Ibland drömmde han om ett kungarike långt borta, där solen alltid lyste, där alla åt precis lika mycket, vid samma bord och lyssnade och skrattade åt allas historier, prinsar som tiggare. Då log prinsen alltid, där han satt med det lockiga håret som en naturlig krona kring sitt smala ansikte lutad mot hans favoritträds skrovliga trädstam. Det var precis det som hände den här dagen i prinsens liv. Han satt där och log åt alla de historier han kunde få höra, då han av en okänd anledning slog upp ögonen. Allt såg ut som det alltid gjorde. Solen badade i bäckens rena vatten, blommorna svajade sakta i sommarbrisen och en skalbagge tog sig en promenad på andra sidan bäcken. Men då såg prinsen något han aldrig sett förut, förutom i böcker. En nyckelpiga satt på hans vita magra hand. Den tittade på honom, som en varelse aldrig tittat på honom förut. Prinsen förstod, att denna nyckelpiga förstod hans innersta tankar. Därför lyfte prinsen sakta handen mot sitt ansikte, tittade nyckelpigan i ögonen och gav den en kyss.
Vad som därefter skedde är för egendomligt för att ens ge sig på att beskriva, men jag ska göra mitt allra bästa. Nyckelpigan flög en bit upp i luften och stannade i en solstråle, där den tycktes lösas upp. Prinsen satte handen för sina ögon då ljuset blev för starkt för en människas ögon att se. Och då han bakom handen funderade på vad som precis hänt honom, tog någon försiktigt bort handen för hans ögon. Den syn han då möttes av är något han aldrig kommer att glömma. Han möttes av en vacker flickas ansikte, med lockigt rött hår som omgav det. Och han förstod. För prinsen var intelligent. Han förstod att denna vackra flicka framför honom var den nyckelpiga han nyss kysst.
"Nå, låt oss bygga upp ditt drömmars kungadöme" Sade flickan och kysste prinsen på hans rodnande kind.

Minns du vad vi sa?

Blir jag kär i staden, då gör jag det vi sa, ett år med engelska pojkar! Vill du följa med?



Synd bara att du inte läser det här.

Let´s hope that fall means "get up"

Egentligen vill jag inte släppa taget om sommaren än, men den håller fast i världen med så tunna trådar att den snart flyger härifrån tillsammans med fåglarna. Luften är redan sval, kvällarna kallare och mörkare, strumpbyxorna sitter på benen redan från början istället för att ligga i väskan för att kanske tas på om det skulle bli lite svalt och solens strålar lyser upp mer än vad de värmer. Därför vill jag drömma om hösten.
Hösten och jag har aldrig riktigt skakat hand, mer fientligt vänt ryggen åt varandra. För jag har alltid tänkt att fall är precis som det låter, då man faller, då det blir kallt, allt dör och man blir ensam.
Så i år skulle jag vilja vända mig om, le och krama om hösten. För den återkommer varje år och gör bara vad den ska. Som en svartklädd man med lika svart hatt.
I gengäld för leendet och kramen hoppas jag därmed på:

Många vackra färger


lövhögar att hoppa i
skratt i skolans korridorer
vackra miljöer
oändliga café visiter
många fina danstillfällen
promenader med en vän


sena kvällar med värmande te och djupa samtal
mysiga små fester

värmande fina kläder
live konserter att hoppa, sjunga och dansa till
små spontana resor
lycka och kärlek
en värmande famn, någon att hålla i hand och pussa lite på
rodnande kinder
Många fina upptåg
tända ljus, bra musik och en bok i en varm säng
Gemensamma plugg-kvällar
Bra filmer efter en lång dag

Det låter ganska fint faktiskt, kanske kommer jag och hösten överäns i år.
Fast, innerst inne hoppas jag att hösten kunde vänta i cirka två månader, vara i en vacker sprakande färgglad månad och sen ersättas med gnistrande vit (varm!) snö. Om man fick drömma.


(Klicka på bilderna för källa)

Jag vill inte summera sommaren än.

Till dig som kommenterade på det förra som visades här vill jag bara säga tack, gud du förstår nog inte vad det där betydde, tack!

Hemma.

Jag har funderat på det där med var hemma är. Kommer alltid den lilla stad jag föddes i, gick i skola i, lärde mig cykla i och allt det där andra man går igenom innan man flyger iväg att kännas om hemma? Jag har svårt att tänka mig annat.

Här finns mormors trädgård där mina bara barnfötter i många somrar sprungit omkring. Här ovanför mig finns vinden där tre generationers finaste ägodelar finns sparade. Utanför mitt fönster snickrar pappa på något nytt, det luktar trä, precis som varje sommar.

Här behöver jag inte använda bibliotekskortet för "vi känner igen dig" och på 2handbutiken lade personalen undan kläder till mig för "vi vet ju vad du tycker om". Här kan man cykla till allt, inget är långt och lokaltrafiken drog enligt uppgift från busschauffören in hela 95 kronor igår. Ni förstår, allt är småskaligt. Jag älskar det enkla som regerar i här, man måste inte planera. Någon man känner äger en segelbåt som man med några vänner helt spontant kan åka ut med, vattnet är det finaste här. Allt här kostar inte så mycket pengar, musik finns överallt. Man kan varannan tisdag gå till visbiblioteket och lyssna till musikanterna på Visskolan som finns här och se hur de utvecklas under året. Varje gång blir man lika inspirerad att gå hem och lära sig det där avancerade ackordföljden som låter så där ofattbart coolt och skriva ner den textrad som ploppat upp i huvudet.

Här på den här platsen bor de underbaraste människor jag hittills mött. Här finns de jag kan dela allt med, de som jag kan skratta med till jag får kramp i kindbenen och blir alldeles varm och röd i ansiktet. Här finns dem jag inte alls förstår mig på och dem som förstår sig på mig bättre än jag själv. Här finns tryggheten.

Men det finns också saker jag blir väldigt trött på här, som gör att jag vill här ifrån, inskränktheten och syndromet att vilja vara som Stockholmsbor. Det finns två sidor av min stads invånare, antingen går man klädd i dyra designerkläder, tränar på dyraste gymmet, har en iPhone, åker till Thailand och badar varje februarilov och visar sitt "fantastiska" liv var man än går och deras barn gör precis likadant. Det finns också de som sitter på en balkong och röker och jobbar inom vården och så deras barn som är uppfostrade på mat som man snabbt värmer i mikron, vissa gör allt för att ta sig ifrån det facket och resten stannar kvar och gör precis samma sak som generationen tidigare gjort. Men vad vet jag? Att växa upp i en småstad kanske är precis som i en storstad, bara lite mer komprimerat.

När jag tänker på det lilla utbudet av människor som finns längtar jag bort, jag vill bo i en halvt sunkig lägenhet i en stad där allt finns nära fast på ett annat större sätt. Där det kryllar av kreativa själar.  Jag vill vara fri utan det där bagaget som alltid finns hos dem som har haft sin familj i samma småstad snart 100 år. Jag vill inreda min egen etta, jag vill stöta på problem och lösa dem, jag vill längta hem till mammas famn, jag vill äta nudlar tills jag får kväljningar av lukten. Allt det här längtar jag efter, men kommer det någonsin att bli hemma? Är hemma där ens hjärta är?

Bild från den lokala tidningen.

When i grow up

Egentligen. Egentligen är det så dumt att tänka "jag vill...", för jag menar vad är det som säger att man inte kan göra det man vill? Jag vill massor av saker, men även fast jag tänker, sätter upp scener i huvudet och önskar att det var så som jag vill så är det något inom mig som säger att det inte är så, eller att det inte kan bli så. Men det är klart det kan. För eftersom jag vill de här sakerna, så finns de här sakerna och har gjorts av andra och jag har precis samma förutsättningar i livet som alla andra har, och, sorgligt nog, så mycket större än vissa andra. Och när jag har kommit såhär långt så tänker jag att "ja, men jag ska göra de här sakerna jag vill!" Ska? Varför inte nu? Varför tänker man hela tiden att man ska göra allt i framtiden, eller att man tar itu med det senare. För, egentligen vill jag ju vara den här personen som lever i nuet, är spontan och rolig, som sprider glädje omkring mig och som gör allt det där jag vill göra.
Såhär tänker jag: "Åh, jag vill resa!" Sekunden senare tänker jag "Men jag har ju inga pengar!"
Sen kan jag tänka såhär också: "Åh, vad jag vill kunna dansa, ohämmat och vackert!" sedan tänker jag: "Fast jag är för gammal för att börja nu, och för dålig."
Eller: "Åh, jag vill bli kär!" Men så, ja, det går nog och räkna ut vad mina små tankar säger sen "Men, jag kan inte bli kär i någon när det inte finns någon att bli kär i."
Nu låter ju detta lite smått ledsamt, men ta det lugnt, det är det inte.
För nu, precis nu, sitter jag och tänker såhär:

Att skolan börjar om tå veckor. Vilket bra tillfälle att börja om, ge sig själv löften. Nästan ännu bättre än vid nyår.
Så, här kommer mina nya löften till mig själv:

♥ Jag förstärker mitt nyårslöfte och säger: Leva lite mer galet.
Ta emot de föreslag jag får/inte säga nej lika ofta
Sluta gömma mig, ta lite mer plats, gömma min blyghet i en ask i byrålådan och leva!

Två dagar i augusti

På regninga söndagar kan man sova länge, baka, måla akvarell, promenera med en vän, filosofera, titta på finding neverland och promenera igen under en rosa himmel:

På soliga måndagar kan man stiga upp tidigt, äta frukost utomhus, söka jobb, få hem trevliga böcker att drömma sig bort i och förhoppningsvis bada och sola med vänner när dem har slutat jobba:


Vi är så fantastiska att när folk upptäcker oss kommer de slås av häpnad!




Hej, vill du spela för mig?

Är det så man säger?

Jag har alltid velat dela med mig av mina tankar, och då ska man väl göra det

En olycka kommer sällan ensam, sa hon, så du kan slappna av nu när det är den trejde. Tredje? Vad räknas som olycka? Jag skulle vilja säga fem. Tre gånger har jag hört "...har dött" inom loppet av knappt två veckor. Och jag har sett, hört och tänkt på det i Norge och jag vågar knappt tänka på hur många sörjande familjer det finns därute, precis i närheten, just nu. Och det känns som om en liten bit av döden har bosatt sig i mitt bröst, precis mellan revbenen. Den sitter där och väntar, väntar på fler dödsbesked att livnära sig på. Jag undrar om det är den som gör mig vimmelkantig, om det är den som gör att det snurrar, om det är den som gör mig illamående och precis matt i kroppen. Det är klart att man blir trött och mår dåligt vid en förkylning, sa hon, det är inget att oroa sig över.
Och jag vet. Alla vet. Jag vet att det är samhällets fel att det blir såhär, att liv går till spillo på det sätt som de gör. Och jag blir trött, trött ledsen och besviken. inte arg. På att vi har för mycket mat, så att man dör av diabetes, vi har för mycket krav, så att man tar sitt liv, vi har för olika tankar och för dålig uppfostran, att man inte kan skilja på rätt och fel och acceptera att människor tänker olika och att det ska man respektera. Hur har det blivit såhär? Vart gick det fel? Eller har det varit såhär fruktansvärt fel från första början? Varför är vi rivaler, istället för att hjälpa varandra, för måste inte alla veta att det alltid blir bättre av att hjälpa och bli hjälpt, av att bli förstådd och förstå andra? Är verkligen mänskligheten så blåst som den verkar? Det sorgliga är att jag tror inte det, jag tror verkligen inte det. Vi har så mycket potential. Vi kan älska, känna och förstå. Alla har dessa egenskaper. Vi kan sätta oss in i hur andra tänker och känner. Om vi bara använde dessa egenskaper på rätt sätt, om vi bara kunde förstå. Förstå att vi alla är så lika, för det tror jag att vi är, förstå att alla har samma tankar och samma känslor, förstå att papperslappar med siffror på, skärmar med farlig strålning och perfektion inte är allt. Att det faktiskt inte betyder något. Kunde vi bara fokusera på rätt saker, vore allt så mycket bättre. Om vi kunde känna medkänsla istället för hat. Om vi fakttiskt brydde oss om oss själva och varandra, på riktigt.
Jag känner det på mig, jag känner det i mig. Precis jämte där döden sitter, finns också kärlek, den bor där. Det är kärleken med vilken jag ska dela med mig av till så stor del av världen som möjligt. Precis som döden så väntar den på något, den väntar på att användas. Och jag. Jag väntar på ett sätt att använda den, att dela med mig av den.
ibland förstår jag inte alls, att det finns så många människor därute, så många olika tankar, så många lika tankar. Jag tänker att det kan inte vara så svårt, men jag glömmer att vi är så många, men ingenting är omöjligt. För har det blivit såhär, så kan det också bli bättre. Deprission är inte något vi föds med, men alla föds med kärlek, därför vore det lättare, att fylla alla med kärlek istället för deprission. Jag hoppas. Och att hoppas är en bra bit på väg. För hoppas man, så finns det alltid något att hoppas på.


Årstiden som är hemligheternas och tankarnas.







Jag är en sådan person som gillar när kylan och fukten tränger sig på, när löven faller och innan när allt bara lyser, det älskar jag! Det går att andas igen och man kan ta långa promenader tillsammans. Man kan hoppa i lövhögar som någon krattat ihop (fast jag är en pliktrogen själ kan jag inte låta bli att göra så, förtåt). Man kan råka hamna på stora loppmarkander, man kan dricka te i och fundera över livet och i smyg vara kär i en kille med saxofon, som i höstmörkret kanske kommer vara ljuset. För mig betyder faktiskt höst värme, men jag vet att du inte tycker som jag.

I´m just a dreamer, but I´m hangin´ on

Augusti har än så länge varit rätt så förträfflig, med strålande sol, bad, picknick, glass i hamnen, längtan och förväntan. Men ändå är luften sådär klar som den är då hösten smyger sig närmare och blåser en försiktigt i nacken. Mina dagar flyter nu förbi, jag vill stanna kvar i sommaren, men längtar samtidigt till fina människor i skolans korridorer, vinterns vita mörker och gnistrande gator.

Men det är sommar nu.
Piq-niq:







Nej. Jag skojade bara, längtar inte alls efter snötäckta gator och hög klar luft. Varför kan det inta vara sommar, varmt och underbart soligt precis hela tiden?

Hum, hum, Hummingbird ♥


Jag längtar, flera hundra mil dit.

Om man fick drömma om den finaste kvällen i livet

I en park där kvällssolens guldiga strålar förvandlar träden och ån som rinner genom skog och äng till en plats ur sagor. Vi sitter på blommiga filtar i gräset, äter så goda saker att det riktigt smälter i munnen och samtalar om alla våra tankar. Vi är vänner och familj, alla de fina människor vi tycker om mest och vi skrattar och alla har den där bubbliga lyckan inom sig. Och, när det ändå är min finaste kväll jag skriver och ni läser om, så måste ju såklart Coldplay vara där. Coldplay. Lost. A masseges. Talk. yellow. The scientist. Green eyes. Clocks. Shiver. See you soon. Och helst alla låtar, skrikandes sjungandes hoppandes gråtandes skrattandes och dansandes. Det skulle också vara bruna lockar, smala axlar, en varm nacke och en famn bara för mig.
Och så skulle det absolut inte skada om även U2 var där. Beautiful day. With or without you. Desire. Where the streets have no name. I still haven´t found what I´m looking for. Dansandes barfota i gräset. Och vad vore en kväll utan Ryan Adams. Skratt. Ännu mer glädje tårar. kramar. munspel och gitarrer. Firecracker. New york, new york. Cry on demand. Desire. Dear chicago. Wonderwall. When the stars go blue. Nuclear. Te måste alltid finnas till hands, för vad är väl en finaste kväll utan te? Nykära vänner. Uppskattning, förståelse och beröm. Och så alla dessa andra fina fina fina band och musiker som Håkan Hellström, Hello saferide, mumford & son´s, Belle and Sebastian, Bon iver med många många fler. Det är sommar, det är varmt, det är lyckligt och så skulle den här parken såklart ligga i Paris och på natten skulle vi gå dansandes hem hand i hand, leende, till våra små fina vandrarhem med färgglada fönsterluckor och murgröna på husväggen.

Om ändå en kväll fick vara såhär fin. Man skulle ju spricka.

Vi bygger en ny skön värld.










I en av de vackraste städer jag besökt har vi dansat i en slottsruin tills benen nästan gav vika.

L´êtê

Sommaren är när solen lyser starkare och starkare för varje dag, när det luktar så ofattbart gott då man cyklar på nyborstade gator förbi alla blommande syréner och schersmin, när man kan promenarea i kjol utan strumpbyxor och jacka utan att frysa, när man har picknick och äter sushi i deverse parker runtom i Sverige, när man dansar omkring på trottoarer och skrattar mot stjärnorna om sommarnätter, när man sitter ute med familjen och äter med solen i ögonen, när man kan göra cykelutflykter på grusvägar.



Sommaren är när man kan packa sina badkläder och ta ett spontant dopp i havet, när man blundar och känner vinden i håret, havets dofter och hör båtmotorens stilla brummande, när himmlen spricker upp och luften blir klar precis till kvällssolen och solnedgången om kvällarna, när man kan sitta på en brygga och prata med en vän hur länge som helst, när man grillar och skrattar på klippor med fina människor, när man äntligen får äta kräftor och rökt fisk, när man tänder ljus, sitter ute på altanen med vänner med filtar om sig för att inte bli myggbiten, när man äter frukost utomhus, när man kan läsa en hel dag utan att tröttna, när det nästan blir för varmt för att dricka te.





Sommaren kan nog vara det finaste som finns.

RSS 2.0