Mörka tankar och en hög med Dylan. Hej söndag.
Det bästa i mitt liv just nu är ungefär att det finns auto-reverse på min bandspelare så man inte ens behöver gå upp för att vända, det bara fortsätter i all evighet <3
I walk to the borders on my own
Down by the river by the boats
Where everybody goes to be alone
Where you wont see any rising sun
Down to the river we will run
When by the water we drink to the dregs
Look at the stones on the river bed
I can tell from your eyes
You've never been by the Riverside
Down by the water the riverbed
Somebody calls you somebody says
swim with the current and float away
Down by the river everyday
Oh my God I see how everything is torn in the river deep
And I don't know why I go the way
Down by the Riverside
Agnes Obel - Riverside
Jag är fri. Jag kan göra vad jag vill.
Och det hoppas jag att jag gör också. Att jag ler, skrattar och njuter av det jag har.
Det är ju trots allt jag som väljer.
Jag har har möjligheten att göra det bästa av allt.
Jag kan göra det bästa av allt jag har.
För jag är precis lika fin som alla andra.
I'm just an ordinary crow but still i've got all rights to fly high above and be free.
Några steg senare är jag borta med vinden.
Det är det här jag ägnar min kväll åt och hjälp vad roligt jag tycker det är! Beatles + Ukulele kan inte bli så mycket bättre! Jag borde egentligen plugga men jag vill inte alls det!
Idag har jag fotograferat ögonbotten. Kan inte låta bli att tycka att just ögonbotten låter fruktansvärt djupt, fotograferat en del av mitt inre, det som inte syns på ytan. Mina tankar svävar ut och tanken slår mig hur underbart det vore om det just var så att man kunde fotografera allt det vackra jag sparat, som jag sett med mina ögon, men som jag lyckats fotografera. Åh, hisnande tanke!
Att flytta en snöflinga från den plats som den slagit sig ner på.
Jag drar på mig mina tjocka yllesockor som inte farmor alls har stickat utan säkerligen någon som inte fått betalt många, många mil bort från där jag nu strövar omkring.
En ung man går på en av stadens gator. Han kommer från en helt annan värld där tryggheten inte är en självklarhet. Han tittar upp i skyn på träden som lyser vita, ser världen under ett vitt täckte, något han aldrig sett förut. Hans ögon sprudlar. Lyriska.
Hon är ensam nu, försöker skotta bort snön från uppfarten. Ett mödosamt slit och hennes ben skakar och händerna håller ett krampaktigt grepp om snöskyffeln. Det är så Sverige ser ut. Även om man passerat nittio år skottar man ensam bort snön på uppfarten. Man klarar sig själv. Jag vill säga att jag kan hjälpa men jag vågar inte, tänkt om jag skrämmer henne.
Det är det här jag ser där jag går i min ensamhet. Älskar att gå tyst och bara studera, se allt utifrån, vara en åskådare.
Vem blir inte ful i 60 Watts ljus?
Jag väntar på ett mirakel. På att drömmar ska komma som brev på posten.
Jag väntar på att dem ska slå in.
Att försöka tänka positivt är svårt.
Att försöka höra bruset är svårare.
Jag önskar mig så mycket.
Men brevlådan är tom.
Och hur ska man se det på något annat vis än så?
måndag.
Do you wanna dance?
Igår när jag och pappa såg På spåret visades sådana här ryska dockor. Jag har alltid velat ha en sådan ( men de är fruktansvärt dyra att köpa nya) och då säger pappa att han köpt en sådan för många år sedan. Den hittades och nu har jag en fin liten samling Babushka dockor, åh vad fina de är!
Länge sedan jag tyckte något var så fint.
Idag är världshistoriens jobbigaste kurs slut och min svensklärare tycker jag har talang för det här med att skriva. Det har ingen sagt förut, himlens fint att hon sa så. Jag lyssnar på min bästa LP och äter chokladmousse. Jag har dagen till ära på mig min bästa tröja också, bästa färgen och så är den så där lagom kort. Annars är läget ganska intetsägande och jag har aldrig känt mig så ensam.
Puss och hoppas ni har det fint!
Here I am a rabbit hearted girl frozen in the headlights.
The snow finally came, and went right back again
©
All you need is love
- Jag vill göra snöänglar
- Dansa under stjärnorna
- Dansa i ett kök
- Dansa runt på gatorna
- Snurra, snurra, snurra så jag blir alldeles yr
- Jag vill skratta hejdlöst
- Jag vill vara fri
Allt är bara en grå dimma av snö-blandat-regn och när allt blir svart syns inte ens stjärnorna
Genom regnet till biblioteket. Människor som har ställts utanför samhällets famn värmer sig inom de kommunala väggarna. Jag sätter mig bland pensionärerna och plockar upp ett magasin. Bilderna visar perfektion och Jennifer Aniston förklarar sina livssorger på sidan trettiotvå. Det är okej att vara snygg och olycklig. Det är mänskligt. Det är lustigt det där att tidningarna vill bevisa att alla dessa perfekta människor är precis som du och jag samtidigt som alla skavanker retuscheras bort. Jag förstår inte. Patetiskt. Frustration. Jag går ned för trappan till Bibliotekets huvudentré och lånar min bok utan mänsklig kontakt i en disk av en dator som hälsar mig varmt välkommen tillbaka. Tack, det värmer. Jag promenerar hem igen.
You say "Yes", I say "No". You say "Stop" and I say "Go, go, go".
Nu har det gått några dagar på det nya året. Jag tycker årskrönikor är obehagliga, kanske just för att de förtydligar att nu tar det slut, nu är året slut. Jag har svårt för abrupta slut. Oåterkalligt, usch. Så jag tänkte strunta i att skriva det här men eftersom visamigstorahavet till största delen finns för att vi ska minnas så har jag nu ändå bestämt mig för att summera det gångna trehundrasextiofem dagarna. Mitt år har varit speciellt, våren var overkligt underbar med fester med franskt tema, picknick i parker, våren var fri och hösten komplicerad. Sommaren som en dans med lediga dagar just precis som jag vill spendera dem och vintern den kom ju faktiskt inte alls, så den kan jag inte direkt uttala mig om. Det blev istället en oändlig höst. Jag börjar på något vis räkna det här året från april och sedan slutar jag räkna någon gång när det blev grått så här kommer lite bilder från tiden där emellan.
- Jag på promenad i DC med Paco <3
- Yas <3
- En vacker bild som Erika tagit från franskafesten i våras.
- Erika med Greta i famnen, en inte allt för vanlig måndagskväll på Carolinas innergård!
- Ruben och Astrid försöker räkna ut hur vi ska undvika grunden som finns på vägen (åh, vad jag önskar att det fanns en sådan karta för allt så man kunde undvika att krocka med alla osynliga stenar)
- I väntan på Håkans konsert i Göteborg <3
- Halloween! "Who you gonna call?" "Ghostbusters!"
- På promenad <3
När jag skriver det här lyssnar jag på Jokob Hellman och stora havet. Den platta som gett namn till denna plats. Känns fint.
Att se sig själv utifrån.
Du nynnar en sällsam melodi samtidigt som du plockar med disken som skramlar likt ett klockspel. Du låter så nöjd och harmoniskt. Nu kommer ett starkt ord.
Lycklig.
Jag får känslan av att du är just det. Att mitt sällskap kan göra dig lycklig kan få mig att flyga i det tidlösa. Allt som oftast vinner dock gravitationen och jag störtar utan fallskärm rakt ner i hallens kalla stengolv.
Jag läser böcker med förvirrande dikter, sådana som inte förstås exakt men som förklarar allt det som är. Ord blir konst, konst blir sanningen.
Det som visas är ett ungt par i svarta rockar som omfamnar varandra. Och kanske har du rätt. Livslång ömhet är svaret. Nej.
I hans hand finns en bukett ljusa nejlikor. Det är vad du ser. Jag ser ett frågetecken.
